Håller sviten?
Aight, ikväll är det så dags för Fabio Capellos England att försöka ända 43 years of hurt (fast jag misstänker att denna svit är aningen mer uppmärksammad här hemma än vad den är i England) mot Sverige eftersom fotbollens moderland som bekant inte lyckats besegra de svenske sedan den 22 maj 1968. Intresset för vänskapsmatchen är dock ljummet trots denna (förvisso diskutabla...) krydda. Mindre än 50 000 plåtar är sålda så risken finns att publiksiffran hamnar under de 57 897 åskådare (den lägsta siffran sedan Wembley återinvigdes 2007) som kom för att se England besegra Andorra i juni 2009; trots att denna match sammanföll med en omfattande tunnelbanestrejk i London.
1-3-förlusten 1968 var förresten en av de sista landskamperna som tusenkonstnären och legenden Putte Kock kommenterade i Svt och ett av skälen till att Kock fasades ut var att han, well, inte hade järnkoll på läget i slutet av sin kommentatorskarriär. Efter att ett par år tidigare kallat Eusebio för 'negern' (det som alltså föranledde studion i Stockholm att bokstavera Niklas, Erik, Gustav....) i samband med en kommentering, så rörde han till det big time på Wembley denna gång. Engelske strikern Alan Mullery (sedermera expert på Sky) råkade nämligen i en duell sparka svenske målvakten Sven-Gunnar Larsson i huvudet, vilket innebar att denne tvingades utgå (han ersattes förresten av Malmö FF:s Nisse Hult). Kock konstaterar att en svensk spelare blivit skadad och att ett byte genomförts, men han lyckas inte under den återstående matchtiden reda ut vare sig vem som utgått eller vem som kommit in. Effekt av detta: Tittarstorm givetvis.
...och igår blev det då klart att Christoffer Wiktorsson lämar Degerfors och istället joinar Örebro SK som Bosman. Tråkigt förstås, men också tämligen väntat. Detta innebär att 50 % av årets backfyra nu är borta, men ersättare är förhoppningsvis på väg in. Närmast i nuläget tycks AIK:s (utlånad till Väsby denna säsong) Christoffer Eriksson vara och denne säger också att Degerfors är hans huvudspår. Vad det nu kan tänkas innebära.
1-3-förlusten 1968 var förresten en av de sista landskamperna som tusenkonstnären och legenden Putte Kock kommenterade i Svt och ett av skälen till att Kock fasades ut var att han, well, inte hade järnkoll på läget i slutet av sin kommentatorskarriär. Efter att ett par år tidigare kallat Eusebio för 'negern' (det som alltså föranledde studion i Stockholm att bokstavera Niklas, Erik, Gustav....) i samband med en kommentering, så rörde han till det big time på Wembley denna gång. Engelske strikern Alan Mullery (sedermera expert på Sky) råkade nämligen i en duell sparka svenske målvakten Sven-Gunnar Larsson i huvudet, vilket innebar att denne tvingades utgå (han ersattes förresten av Malmö FF:s Nisse Hult). Kock konstaterar att en svensk spelare blivit skadad och att ett byte genomförts, men han lyckas inte under den återstående matchtiden reda ut vare sig vem som utgått eller vem som kommit in. Effekt av detta: Tittarstorm givetvis.
...och igår blev det då klart att Christoffer Wiktorsson lämar Degerfors och istället joinar Örebro SK som Bosman. Tråkigt förstås, men också tämligen väntat. Detta innebär att 50 % av årets backfyra nu är borta, men ersättare är förhoppningsvis på väg in. Närmast i nuläget tycks AIK:s (utlånad till Väsby denna säsong) Christoffer Eriksson vara och denne säger också att Degerfors är hans huvudspår. Vad det nu kan tänkas innebära.
Tomt i protokollet
Några korta reflektioner efter att Sverige för fjärde gången i rad gått mållösa från en landskamp mot Danmark:
1. Jonas Olsson visade att han på allvar kan utmana Maestro om mittbacksplatsen bredvid Olof Mellberg.
2. Andreas Grankvist tycks vara Hamréns back-up-alternativ på högerbacken. Svårt att värdera hans korta inhopp förstås, men det känns inte helt klockrent om man säger så.
3. Johan Elmander fick ånyo spela bakom Zlatan Ibrahimovic i den så kallade nummer 10-positionen. Och ännu en gång med nedslående resultat. Hur resonerar Hamrén egentligen här?
4. Kanske ingen briljant insats av den unge Christian Eriksen (som mottog Danmarks motsvarighet till guldbollen tidigare i veckan) igår, men oj vilket ämne detta är! Tveklöst den mest intressanta unga spelaren i Norden.
Annars var väl resultaten i playoffen det mest intressanta på fredagskvällen och det tycks ju som både Irland och Kroatien kan börja ladda för sommarens EM efter övertygande bortasegrar. Även Tjeckien sitter i förarsätet efter att Montenegro hemmabesegrats med 2-0. Mest ovisst är det sannolikt mellan Bosnien och Portugal (som ju bekant möttes i playoff till VM för två år sedan), men notera att portugiserna alltså har favör av hemmaplan i returen.
Från ett kval till ett annat: Igår kväll/inatt lirades den tredje omgången av det långa och vindlande sydamerikanska VM-kvalet och ännu en gång gjorde Argentina sina supportrar ytterst besvikna då man bara fick 1-1 hemma mot klena Bolivia. Bara fyra poäng på tre matcher (två av dessa på hemmaplan dessutom) har det blivit för argentinarna, vilket är frapperande med tanke på de enorma spelarresurserna som finns. Bättre går de då för sommarens Copa America-segrare Uruguay som trashade Chile hemma i Montevideo med hela 4-0. Samtliga mål förresten av en av den här bloggens stora favoriter; Luis Suarez.
1. Jonas Olsson visade att han på allvar kan utmana Maestro om mittbacksplatsen bredvid Olof Mellberg.
2. Andreas Grankvist tycks vara Hamréns back-up-alternativ på högerbacken. Svårt att värdera hans korta inhopp förstås, men det känns inte helt klockrent om man säger så.
3. Johan Elmander fick ånyo spela bakom Zlatan Ibrahimovic i den så kallade nummer 10-positionen. Och ännu en gång med nedslående resultat. Hur resonerar Hamrén egentligen här?
4. Kanske ingen briljant insats av den unge Christian Eriksen (som mottog Danmarks motsvarighet till guldbollen tidigare i veckan) igår, men oj vilket ämne detta är! Tveklöst den mest intressanta unga spelaren i Norden.
Annars var väl resultaten i playoffen det mest intressanta på fredagskvällen och det tycks ju som både Irland och Kroatien kan börja ladda för sommarens EM efter övertygande bortasegrar. Även Tjeckien sitter i förarsätet efter att Montenegro hemmabesegrats med 2-0. Mest ovisst är det sannolikt mellan Bosnien och Portugal (som ju bekant möttes i playoff till VM för två år sedan), men notera att portugiserna alltså har favör av hemmaplan i returen.
Från ett kval till ett annat: Igår kväll/inatt lirades den tredje omgången av det långa och vindlande sydamerikanska VM-kvalet och ännu en gång gjorde Argentina sina supportrar ytterst besvikna då man bara fick 1-1 hemma mot klena Bolivia. Bara fyra poäng på tre matcher (två av dessa på hemmaplan dessutom) har det blivit för argentinarna, vilket är frapperande med tanke på de enorma spelarresurserna som finns. Bättre går de då för sommarens Copa America-segrare Uruguay som trashade Chile hemma i Montevideo med hela 4-0. Samtliga mål förresten av en av den här bloggens stora favoriter; Luis Suarez.
Inget att diskutera...?
Häromdagen beklagade sig allsvenskans skyttekung Mathias Ranegie över att chanserna att ta en plats i Erik Hamréns EM-trupp till sommaren tycks ytterst begränsade (det Ranegie borde gjort är förstås att ha tagit hem skytteligan redan förra året. Främst eftersom jag då satte en betydande pengasumma på detta utfall) och det är faktiskt lätt att förstå detta missmod hos Malmöanfallaren. För med drygt ett halvår kvar till avspark i Warszawa så känns stora delar av truppen redan spikad. Låt oss göra en genomgång lagdel för lagdel och se vilka alternativ som egentligen finns.
Sedan ett antal mästerskap tillbaka så är det 23 spelare som gäller och hur dessa fördelas mellan olika positioner bygger förstås på vilka resurser man har till sitt förfogande. Tre keeprar är ju legio, men sedan har förbundskaparna möjligheten att blanda godispåsen efter egen smak. Jag väljer att göra så här:
Målvakter
Andreas Isaksson
Johan Wiland
Pär Hansson
Känns givet att det blir dessa tre. Jag kan i nuläget inte se någon som helst utmanare. John Alvbåge och Eddie Gustafsson är väl de två som varit närmast de senaste åren, men det känns ändå i båda fallen långsökt.
Backar
Olof Mellberg
Daniel Majstorovic
Andreas Grankvist
Jonas Olsson
Martin Olsson
Mikael Lustig
Behrang Safari
Mittbackarna känns relativt set i nuläget även om Brügges Michael Almebäck ges chansen (han är i vilket fall i truppen...) i de kommande kamperna mot Danmark och England. Vänsterbacken tycks nu vara vikt åt Martin Olsson, men det är sannolikt att han kommer få med sig någon form av back-up och Safari verkar i nuläget värderas högre än Oscar Wendt (den sistnämnde har endast fått två fighter i Gladbach). Utmanar gör också FCK:s Pierre Bengtsson. Någon uppenbar cover till Lustig verkar inte finnas, så sannolikt kommer Sebastian Larsson få kliva ner om Rosenborgbacken av någon anledning skulle saknas.
Mittfältare
Anders Svensson
Kim Källström
Rasmus Elm
Pontus Wernbloom
Christian Wilhemsson
Sebastian Larsson
Emir Bajrami
Samuel Holmén
De sju förstnämnda är (om än mer eller mindre) solklara. Holmén är med i truppen nu, men räkna med att hans plats kommer att vara en av de som media kommer att attackera med mer spännande namn. En översyn av U21-truppen ingår ju i denna typ av research och namn det kan komma att flaggas för är bland annat Ivo Pekaski, Niclas Hult och Jiloan Hamad. Känns dock inte som någon av dem är riktigt nära ändå, men det finns ju som bekant ännu tid. Mer aktuell borde då Albin Ekdal vara om han nu lyckas ta en tröja i Cagliari. Ekdal har haft otur med skador vid tidigare uppkallningar, men är ju ett ämne av stort format.
Anfallare
Zlatan Ibrahimovic
Johan Elmander
Tobias Hysén
Ola Toivonen
Alexander Gerndt
Gerndt är väl det mest tveksamma namnet här, men gotlänningen har ändå gjort det ok det lilla han fått chansen under kvalspelet. Största faran för honom är väl att täckning i andra lagdelar prioriteras. Forwards är naturligtvis de som oftast lyfts fram i pressen (i den ständiga jakten på 'Brolinare') och förutom tidigare nämnde Ranegie så kan ju namn som Rasmus Jönsson och John Guidetti bli heta framåt vårkanten om de nu lyckas leverera under vintern. Vi får förstås inte heller glömma Markus Rosenberg och Marcus Berg som båda besitter stora kvalitéer i grunden.
Sedan ett antal mästerskap tillbaka så är det 23 spelare som gäller och hur dessa fördelas mellan olika positioner bygger förstås på vilka resurser man har till sitt förfogande. Tre keeprar är ju legio, men sedan har förbundskaparna möjligheten att blanda godispåsen efter egen smak. Jag väljer att göra så här:
Målvakter
Andreas Isaksson
Johan Wiland
Pär Hansson
Känns givet att det blir dessa tre. Jag kan i nuläget inte se någon som helst utmanare. John Alvbåge och Eddie Gustafsson är väl de två som varit närmast de senaste åren, men det känns ändå i båda fallen långsökt.
Backar
Olof Mellberg
Daniel Majstorovic
Andreas Grankvist
Jonas Olsson
Martin Olsson
Mikael Lustig
Behrang Safari
Mittbackarna känns relativt set i nuläget även om Brügges Michael Almebäck ges chansen (han är i vilket fall i truppen...) i de kommande kamperna mot Danmark och England. Vänsterbacken tycks nu vara vikt åt Martin Olsson, men det är sannolikt att han kommer få med sig någon form av back-up och Safari verkar i nuläget värderas högre än Oscar Wendt (den sistnämnde har endast fått två fighter i Gladbach). Utmanar gör också FCK:s Pierre Bengtsson. Någon uppenbar cover till Lustig verkar inte finnas, så sannolikt kommer Sebastian Larsson få kliva ner om Rosenborgbacken av någon anledning skulle saknas.
Mittfältare
Anders Svensson
Kim Källström
Rasmus Elm
Pontus Wernbloom
Christian Wilhemsson
Sebastian Larsson
Emir Bajrami
Samuel Holmén
De sju förstnämnda är (om än mer eller mindre) solklara. Holmén är med i truppen nu, men räkna med att hans plats kommer att vara en av de som media kommer att attackera med mer spännande namn. En översyn av U21-truppen ingår ju i denna typ av research och namn det kan komma att flaggas för är bland annat Ivo Pekaski, Niclas Hult och Jiloan Hamad. Känns dock inte som någon av dem är riktigt nära ändå, men det finns ju som bekant ännu tid. Mer aktuell borde då Albin Ekdal vara om han nu lyckas ta en tröja i Cagliari. Ekdal har haft otur med skador vid tidigare uppkallningar, men är ju ett ämne av stort format.
Anfallare
Zlatan Ibrahimovic
Johan Elmander
Tobias Hysén
Ola Toivonen
Alexander Gerndt
Gerndt är väl det mest tveksamma namnet här, men gotlänningen har ändå gjort det ok det lilla han fått chansen under kvalspelet. Största faran för honom är väl att täckning i andra lagdelar prioriteras. Forwards är naturligtvis de som oftast lyfts fram i pressen (i den ständiga jakten på 'Brolinare') och förutom tidigare nämnde Ranegie så kan ju namn som Rasmus Jönsson och John Guidetti bli heta framåt vårkanten om de nu lyckas leverera under vintern. Vi får förstås inte heller glömma Markus Rosenberg och Marcus Berg som båda besitter stora kvalitéer i grunden.
Höstmode
Guldbollen till Zlatan ännu en gång alltså och jag vet inte riktigt vad man skall säga om det. Rent objektivt är han ju den bäste svenske fotbollsspelaren there is, men motiveringen att Ibra skulle varit den ledande spelaren i EM-avancemanget är inte bara skarvat; det är direkt felaktigt.
Novemberlandskamper är kanske inte det sexigaste som finns, men förbundet har ändå gjort sitt bästa denna gång då de fått till showdowns mot både Danmark och England. Lite, lite, lite tävlingskaraktär blir det därmed då danskjävlar som bekant alltid är danskjävlar; samtidigt som England jagar första segern mot Sverige sedan 1968.
Slutligen kan vi konstatera att det är Ekerörandigt som gäller i höst. Med Oakens avancemang till trean obeaktat kan vi konstatera att både Udinese och Juventus krigar i toppen av Serie A samtidigt som lågbudgetbygget (att allt är relativt vet ni sedan gammalt...) Newcastle United ännu är obesegrade i Premier League. Svart och vitt ska de va...!
Novemberlandskamper är kanske inte det sexigaste som finns, men förbundet har ändå gjort sitt bästa denna gång då de fått till showdowns mot både Danmark och England. Lite, lite, lite tävlingskaraktär blir det därmed då danskjävlar som bekant alltid är danskjävlar; samtidigt som England jagar första segern mot Sverige sedan 1968.
Slutligen kan vi konstatera att det är Ekerörandigt som gäller i höst. Med Oakens avancemang till trean obeaktat kan vi konstatera att både Udinese och Juventus krigar i toppen av Serie A samtidigt som lågbudgetbygget (att allt är relativt vet ni sedan gammalt...) Newcastle United ännu är obesegrade i Premier League. Svart och vitt ska de va...!
Pungkulor...?
Har ni tagit in dagens kvälltidningslöp så vet ni att torsdagens stora snackis är medias förhandsläsning av Zlatan Ibrahimovics självbiografi (författad tillsammans med David Lagercrantz) Jag är Zlatan. Och påståendet att filosofen Guardiola inte bara kör med 'sånt där Mahatma Gandhi-snack' , utan att denne även saknar fullständiga genitalier är ju en selling pitch av guds nåde. Omsusad release om en dryg vecka.
Inte bara Zlatan är i boktagen, utan även Egil 'Drillo' Olsen, norsk förbundskapten i två omgångar, lanserar sin senaste publikation, Spill effektiv fotball, i dagarna. Drillo diskuterar också han Barcelona och menar att även om katalanerna är planetens bästa lag för närvarande så saknar de inte svagheter, Det som direct style-gurun Olsen stör sig mest på är inte oväntat Barcas ofta ytterst tålmodiga possessionspel som inte riktigt limmar med Drillofilosofin om att komma snabbt till avslut.
Lånar avslutningsvis ett textutdrag från Wikipedia: "Även inom det privata näringslivet är utdelning av guldklocka efter lång anställning vanligt förekommande. Periodens längd kan variera, men 25 år är ett riktmärke". Kan detta innebära att Alex Ferguson kommer att ha ännu bättre koll på tilläggstiden framöver? På söndag är det nämligen ett kvartssekel sedan skotten tog över kontoret på Old Trafford...
Inte bara Zlatan är i boktagen, utan även Egil 'Drillo' Olsen, norsk förbundskapten i två omgångar, lanserar sin senaste publikation, Spill effektiv fotball, i dagarna. Drillo diskuterar också han Barcelona och menar att även om katalanerna är planetens bästa lag för närvarande så saknar de inte svagheter, Det som direct style-gurun Olsen stör sig mest på är inte oväntat Barcas ofta ytterst tålmodiga possessionspel som inte riktigt limmar med Drillofilosofin om att komma snabbt till avslut.
Lånar avslutningsvis ett textutdrag från Wikipedia: "Även inom det privata näringslivet är utdelning av guldklocka efter lång anställning vanligt förekommande. Periodens längd kan variera, men 25 år är ett riktmärke". Kan detta innebära att Alex Ferguson kommer att ha ännu bättre koll på tilläggstiden framöver? På söndag är det nämligen ett kvartssekel sedan skotten tog över kontoret på Old Trafford...
Addicted
Ett av mina återkommande referensverk i den här bloggen är, som ni säkert känner till, Nick Hornbys debutbok; det självbiografiska eposet Fever Pitch. Jag kommer med all sannolikhet återvända till detta storverk flera gånger, men idag skall jag i stället ta avstamp i ett annat av Hornbys alster; nämligen (den delvis självbiografiska) romanen High Fidelity. Bokens jag, den skivbutiksägande 30-nånting-killen Rob Fleming , drivs av två saker:
1. Sitt stora musikintrese.
2. Sitt maniska behov av att göra listor av absolut allting.
Riktigt där är väl inte jag, men det går ju inte att komma ifrån att det är kul med listor; så inspirerad av gårdagens Tintinranking så är det idag dags att göra en topp-5 på ett annat tema. Idag ger jag er det som enligt min mening är de fem bästa fotbollsbiografierna. Jag vill direkt säga att detta är en genre som måste behandlas med stor försiktighet och anledningen till detta är enkel: Oerhört mycket är skräp. Denna reserverade hållning kan visserligen innebära att man missar ett och annat guldkorn, men samtidigt undviker man också att kasta bort tid på böcker som är helt igenom usla. Nåväl, här har ni:
5. Nacka och drömmen om det goda livet - Gunnar Persson
Råmaterialet gör naturligtvis en hel del här. För inget svenskt fotbollsöde är väl lika fascinerande som det om Lennart Skoglund från Katarina Bangata 42 på Södermalm i Stockholm? Gunnar Persson är dock en skicklig stilist som låter oss komma verkligt nära Nacka på den livsresa som till slut ändades på precis samma plats som den inleddes. Lika vackert som sorgligt.
4. The Keeper of Dreams - Ronald Reng
Helt sanslös bio om tyske amatörmålvakten Lars Leese som via en osannolik händelsekedja hamnar i nyblivna Premier League-laget Barnsley. Inblicken i den engelska fotbollens alkoholkultur är skakande. Och brutalt underhållande. En bra guide till det tyska seriesystemet under de två bundesligadivisionerna får man på köpet.
3. Guld och Gröna Planer - Gunnar Nordahl & Wille Engdahl
Utgiven redan 1954 då Nordahl alltså fortfarande eldade in mål för sitt Milan. Intressant tidsdokument, inte minst för att boken säger mycket om dåtidens svenska inställning till professionell fotboll (Nordahl var ju det första svenska utlandsproffset, frånsett ett par Nordamerikaemigranter på 1920-talet). Dessutom ovärderligt bildmaterial såsom exempelvis en treårig Thomas Nordahl i trampbil.
2. Full Time: The Secret Life of Tony Cascarino - Tony Cascarino & Paul Kimmage
Cascarino var under en 1980- och 90-talet en tämligen osexig forward i bland annat Millwall, Aston Villa och Chelsea, men i denna fantastiska berättelse framträder han som en ytterst fascinerande karaktär. En bakgrund som frisör och en fäbless för att bevista gayklubbar gör att Cascarino sticker ut en del från den gråa fotbollslirarmassan. Därutöver redogör han för sin ytterst dubiösa koppling till det Irland (han är född i Orpington, söder om London) som han kom att göra 88 landskamper för. Löjligt läsvärd.
1. Addicted - Tony Adams & Ian Ridley
Får jag bara rekommendera en fotbollsbiografi så måste det bli denna. Mångårige Arsenalkaptenen Adams är smärtsamt utlämnande i denna bok som utkom i slutet av hans framgångsrika karriär. Adams ofta begränsat diplomatiska beskrivningar av medspelare, motspelare och managers är en stor del av behållningen, men det som ändå genomsyrar boken är förstås Adams långvariga alkoholmissbruk. Detta är ärlighet när det är som bäst. Läs.
1. Sitt stora musikintrese.
2. Sitt maniska behov av att göra listor av absolut allting.
Riktigt där är väl inte jag, men det går ju inte att komma ifrån att det är kul med listor; så inspirerad av gårdagens Tintinranking så är det idag dags att göra en topp-5 på ett annat tema. Idag ger jag er det som enligt min mening är de fem bästa fotbollsbiografierna. Jag vill direkt säga att detta är en genre som måste behandlas med stor försiktighet och anledningen till detta är enkel: Oerhört mycket är skräp. Denna reserverade hållning kan visserligen innebära att man missar ett och annat guldkorn, men samtidigt undviker man också att kasta bort tid på böcker som är helt igenom usla. Nåväl, här har ni:
5. Nacka och drömmen om det goda livet - Gunnar Persson
Råmaterialet gör naturligtvis en hel del här. För inget svenskt fotbollsöde är väl lika fascinerande som det om Lennart Skoglund från Katarina Bangata 42 på Södermalm i Stockholm? Gunnar Persson är dock en skicklig stilist som låter oss komma verkligt nära Nacka på den livsresa som till slut ändades på precis samma plats som den inleddes. Lika vackert som sorgligt.
4. The Keeper of Dreams - Ronald Reng
Helt sanslös bio om tyske amatörmålvakten Lars Leese som via en osannolik händelsekedja hamnar i nyblivna Premier League-laget Barnsley. Inblicken i den engelska fotbollens alkoholkultur är skakande. Och brutalt underhållande. En bra guide till det tyska seriesystemet under de två bundesligadivisionerna får man på köpet.
3. Guld och Gröna Planer - Gunnar Nordahl & Wille Engdahl
Utgiven redan 1954 då Nordahl alltså fortfarande eldade in mål för sitt Milan. Intressant tidsdokument, inte minst för att boken säger mycket om dåtidens svenska inställning till professionell fotboll (Nordahl var ju det första svenska utlandsproffset, frånsett ett par Nordamerikaemigranter på 1920-talet). Dessutom ovärderligt bildmaterial såsom exempelvis en treårig Thomas Nordahl i trampbil.
2. Full Time: The Secret Life of Tony Cascarino - Tony Cascarino & Paul Kimmage
Cascarino var under en 1980- och 90-talet en tämligen osexig forward i bland annat Millwall, Aston Villa och Chelsea, men i denna fantastiska berättelse framträder han som en ytterst fascinerande karaktär. En bakgrund som frisör och en fäbless för att bevista gayklubbar gör att Cascarino sticker ut en del från den gråa fotbollslirarmassan. Därutöver redogör han för sin ytterst dubiösa koppling till det Irland (han är född i Orpington, söder om London) som han kom att göra 88 landskamper för. Löjligt läsvärd.
1. Addicted - Tony Adams & Ian Ridley
Får jag bara rekommendera en fotbollsbiografi så måste det bli denna. Mångårige Arsenalkaptenen Adams är smärtsamt utlämnande i denna bok som utkom i slutet av hans framgångsrika karriär. Adams ofta begränsat diplomatiska beskrivningar av medspelare, motspelare och managers är en stor del av behållningen, men det som ändå genomsyrar boken är förstås Adams långvariga alkoholmissbruk. Detta är ärlighet när det är som bäst. Läs.
Tintin!
Omtalad Sverigepremiär i helgen för Steven Spielberg och Peter Jacksons Tintinfilm, vilket föranleder mig att anta en retrospektiv tur genom Hergés album för att reda ut vilka som egentligen är de bästa. Spielberg och Jackson har satsat på att köra en crossover mellan narkotikasmugglingsthrillern Krabban med Guldklorna (det album där kapten Haddock introduceras) och dubbelalbumet Enhörningens hemlighet/Rackham den rödes skatt (intrikat pusseldeckare följd av händelserik skattjakt), men inget av dessa album klarar min cut till topp-5. Denna ser istället ut så här:
5. Tintin i Amerika
I detta tidiga album åker Tintin till USA för att rapportera (ett av de fåtaliga tillfällen då han utövar den yrkesroll som han ofta benämns med. I regel kommer det ju annat emellan. Möjligen hade bloggen varit ett bra medium för Tintin) från gangsterkrigets Chicago och faktiskt uppträder kontemporäre maffiabossen Al Capone i berättelsen. Dramatisk action varvas med rikliga doser av politisk satir när mellankrigstidens USA porträtteras.
4. Solens tempel
Dramatisk uppföljning av albumet De sju kristallkulorna, där Tintin, Milou & Haddock åker till Peru för att rädda professor Kalkyl från Inkaindianerna. Innehåller mäktiga miljöskildringar och en maxad upplösning, då Tintin, Haddock & Kalkyl undviker att bli brända på bål tack vare en solförmörkelse. Raffinerat är bara förnamnet.
3. Det hemliga vapnet
Rafflande Kalla kriget-berättelse, där återkommande metonymstaterna Syldavien och Bordurien fightas om att lägga vantarna på Kalkyls futuristiska ultraljudsgenerator. Uppdiktade platser mixas med verkliga och bland annat görs ett stopp i Nyon; staden där CL-lottningarna numera brukar äga rum.
2. Den svarta ön
Det första albumet jag läste och alltjämt ett av de absolut bästa. En falskmyntarhärva tar Tintin först till södra England och sedan via de skotska högländerna till slottet Ben More, där den slutliga uppgörelsen med skurkarna (ledda av den i senare album comebackande psykiatrikern Dr Müller) infaller. Precis som Tintin i Amerika så är Den Svarta Ön ett högoktaningt ur-askan-i-elden-album, där Tintins uppfinningsrikedom och kreativitet prövas många gånger. Milous svaghet för whisky (och hans helt sanslösa flyt med att hitta läckande Loch Lomond-tunnor) bidrar också till stor underhållning.
1. Blå Lotus
Uppföljningen till Faraos cigarrer och enligt min mening det tveklöst bästa albumet i serien. Lejonparten av albumet utspelar sig i Shanghai, där internationella opiumbaroner (med den grekiske mafioson Rastapopoulos och den japanske agenten Mitsuhirato i spetsen) opererar. Frånsett att beskriva en rafflande knarkhärva så kritiserar Hergé i detta album också den japanska expansionspolitiken (jag misstänker att detta kan vara en av de första populärkulturella skildringar där japaner framställs som genuint onda; något som sedan anammats i tonvis med Hollywoodfilmer) under 1930-talet. Bäst av allt är kanske ändå miljöbeskrivningarna (riktiga eller oriktiga) som målar upp en fascinerande bild av den tidens Kina. Rekommenderas.
5. Tintin i Amerika
I detta tidiga album åker Tintin till USA för att rapportera (ett av de fåtaliga tillfällen då han utövar den yrkesroll som han ofta benämns med. I regel kommer det ju annat emellan. Möjligen hade bloggen varit ett bra medium för Tintin) från gangsterkrigets Chicago och faktiskt uppträder kontemporäre maffiabossen Al Capone i berättelsen. Dramatisk action varvas med rikliga doser av politisk satir när mellankrigstidens USA porträtteras.
4. Solens tempel
Dramatisk uppföljning av albumet De sju kristallkulorna, där Tintin, Milou & Haddock åker till Peru för att rädda professor Kalkyl från Inkaindianerna. Innehåller mäktiga miljöskildringar och en maxad upplösning, då Tintin, Haddock & Kalkyl undviker att bli brända på bål tack vare en solförmörkelse. Raffinerat är bara förnamnet.
3. Det hemliga vapnet
Rafflande Kalla kriget-berättelse, där återkommande metonymstaterna Syldavien och Bordurien fightas om att lägga vantarna på Kalkyls futuristiska ultraljudsgenerator. Uppdiktade platser mixas med verkliga och bland annat görs ett stopp i Nyon; staden där CL-lottningarna numera brukar äga rum.
2. Den svarta ön
Det första albumet jag läste och alltjämt ett av de absolut bästa. En falskmyntarhärva tar Tintin först till södra England och sedan via de skotska högländerna till slottet Ben More, där den slutliga uppgörelsen med skurkarna (ledda av den i senare album comebackande psykiatrikern Dr Müller) infaller. Precis som Tintin i Amerika så är Den Svarta Ön ett högoktaningt ur-askan-i-elden-album, där Tintins uppfinningsrikedom och kreativitet prövas många gånger. Milous svaghet för whisky (och hans helt sanslösa flyt med att hitta läckande Loch Lomond-tunnor) bidrar också till stor underhållning.
1. Blå Lotus
Uppföljningen till Faraos cigarrer och enligt min mening det tveklöst bästa albumet i serien. Lejonparten av albumet utspelar sig i Shanghai, där internationella opiumbaroner (med den grekiske mafioson Rastapopoulos och den japanske agenten Mitsuhirato i spetsen) opererar. Frånsett att beskriva en rafflande knarkhärva så kritiserar Hergé i detta album också den japanska expansionspolitiken (jag misstänker att detta kan vara en av de första populärkulturella skildringar där japaner framställs som genuint onda; något som sedan anammats i tonvis med Hollywoodfilmer) under 1930-talet. Bäst av allt är kanske ändå miljöbeskrivningarna (riktiga eller oriktiga) som målar upp en fascinerande bild av den tidens Kina. Rekommenderas.
I sammanfattande ordalag
När nu endast ett par ångestfyllda kvalmatcher (samt en cupfinal) av den svenska fotbollssäsongen är det väl på sin plats med en liten sammanfattning. Den här gången skall vi dock bortse från händelser på planen och istället foka på några av de verkligt stora snackisarna i fotbollssverige 2011.
Striden mellan fotbollsförbundet och landets supportergrupper har varit pågående under flertalet år och fick väl någon slags kulmen i och med fansens solidariska tysta protest i samband med ett par av höstomgångarna i allsvenskan och superettan. Reaktionerna på att supportergrupperna straffas kollektivt för enskilda individers handlingar har varit en av huvudpoängerna. Delvis kan jag köpa resonemanget, men samtidigt kan jag känna att många supportrar (långt ifrån alla) själva vill definiera vilket normsystem som skall råda och detta leder till en ytterst märklig balansakt.
Många supportrar fördömer, med rätta, enskilda handlingar som när folk kastar smällare eller springer in på planen under pågående spel, men värnar samtidigt om fotbollsläktaren som en etisk frizon, där det skall vara är ok att smäda andra människor (ofta i form domare och motståndarspelare) på ett sätt som inte skulle tolereras någon annanstans i samhället. När förbundet reagerar mot detta möts det med ramsor likt 'Martin Hansson är från Mora', vilket förstås är en passning från supportergrupperna att andra normer bör råda på läktaren. Att det i en miljö som tolererar (och värnar om) denna typ av aggressivt beteende ibland slår över ligger förstås inbäddat i sakens natur.
Sedan har vi förstås frågan om polisen och dess, numera, avgiftsbelagda bevakning i samband med matcher. Jag har varit på detta förut: Jag tycker verkligen att lagen och tolkningen av den är rimlig, men givetvis måste man hitta ett system, där inte olika föreningstyper drabbas olika hårt. Här måste förbundet med sin position kunna göra mer.
Från det ena till det andra: Läste i gårdagens DN att man till nästa säsong i Sanktan kommer att införa ett antal regeländringar. Den mest uppmärksammade innebär att inga tabeller kommer att räknas för flickor och pojkar som är under 13 år. Ett sätt att försöka stävja resultathetsen som är intressant. Martin Boman, ungdomsledare i Djurgården, menar att problemet främst ligger hos småklubbarna som i sin vilja att mäta sig med de större klubbarna resultathetsar tidigt. Ett kanske inte helt klockrent resonemang ändå. En annan förändring till nästa sässe är att bakåtpassningar till keeper förbjuds även i yngre åldrar. Helt klart ett steg i rätt riktning om ni frågar mig.
Avslutningsvis: Har fått en del reaktioner på förra veckans kändisdroppande och det är förstås kul. Denna vecka har dock inte bjudit på riktigt samma stjärnglans, utan ni får nöja er med mediaprofilen Jessica Gedin (på väg till tunnelbanan häromdagen) och skådisen Hans V Engström (idag på Waynes Coffee), mest (läs: endast) känd för sin roll som Uno i Rederiet...
Striden mellan fotbollsförbundet och landets supportergrupper har varit pågående under flertalet år och fick väl någon slags kulmen i och med fansens solidariska tysta protest i samband med ett par av höstomgångarna i allsvenskan och superettan. Reaktionerna på att supportergrupperna straffas kollektivt för enskilda individers handlingar har varit en av huvudpoängerna. Delvis kan jag köpa resonemanget, men samtidigt kan jag känna att många supportrar (långt ifrån alla) själva vill definiera vilket normsystem som skall råda och detta leder till en ytterst märklig balansakt.
Många supportrar fördömer, med rätta, enskilda handlingar som när folk kastar smällare eller springer in på planen under pågående spel, men värnar samtidigt om fotbollsläktaren som en etisk frizon, där det skall vara är ok att smäda andra människor (ofta i form domare och motståndarspelare) på ett sätt som inte skulle tolereras någon annanstans i samhället. När förbundet reagerar mot detta möts det med ramsor likt 'Martin Hansson är från Mora', vilket förstås är en passning från supportergrupperna att andra normer bör råda på läktaren. Att det i en miljö som tolererar (och värnar om) denna typ av aggressivt beteende ibland slår över ligger förstås inbäddat i sakens natur.
Sedan har vi förstås frågan om polisen och dess, numera, avgiftsbelagda bevakning i samband med matcher. Jag har varit på detta förut: Jag tycker verkligen att lagen och tolkningen av den är rimlig, men givetvis måste man hitta ett system, där inte olika föreningstyper drabbas olika hårt. Här måste förbundet med sin position kunna göra mer.
Från det ena till det andra: Läste i gårdagens DN att man till nästa säsong i Sanktan kommer att införa ett antal regeländringar. Den mest uppmärksammade innebär att inga tabeller kommer att räknas för flickor och pojkar som är under 13 år. Ett sätt att försöka stävja resultathetsen som är intressant. Martin Boman, ungdomsledare i Djurgården, menar att problemet främst ligger hos småklubbarna som i sin vilja att mäta sig med de större klubbarna resultathetsar tidigt. Ett kanske inte helt klockrent resonemang ändå. En annan förändring till nästa sässe är att bakåtpassningar till keeper förbjuds även i yngre åldrar. Helt klart ett steg i rätt riktning om ni frågar mig.
Avslutningsvis: Har fått en del reaktioner på förra veckans kändisdroppande och det är förstås kul. Denna vecka har dock inte bjudit på riktigt samma stjärnglans, utan ni får nöja er med mediaprofilen Jessica Gedin (på väg till tunnelbanan häromdagen) och skådisen Hans V Engström (idag på Waynes Coffee), mest (läs: endast) känd för sin roll som Uno i Rederiet...
ABC
Pivote strävar alltid efter att närma sig verkligheten från ett undergroundperspektiv och idag känner jag att det är dags att credda en sällan creddad medieaktör. Det handlar om ABC, Sveriges televisions lokalredaktion för Stockholms län och Uppsala län. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men av komponenterna; 1. Stort område att täcka av, 2. Begränsad klipp- & redigeringstid, 3. Hög ambition och 4. Ens egna låga förväntningar; skapas ofta stabil underhållning. Ett ständigt återkommande inslag i ABC-sändningarna är 'i flykten-intervjuer' med SL-resenärer (häromveckan uttryckte sig en tillfrågad kvinna att hon aldrig klagat på något i hela sitt liv. Frånsett SL då) och på detta enkla sätt fångas såväl den unge som den gamle stockholmarens kynne på ett fint sätt.
Igår hade man förresten ett inslag från Hötorget där ett antal unga tonårstjejer köade utanför Sergelbiografen med målsättningen att komma över de första biljetterna till den nya Twilightfilmen. Även om jag förstås faller en bit utanför Twilightmålgruppen så har jag svårt att förstå denna hängivenhet. För ett par år sedan såg jag ett gäng mänskliga hobbits som campade i Kista Galleria i jakt på sagan om Ringen-biljetter och tänkte då samma tanke. Precis som Hornby diskuterar i Fever Pitch: En film har inget nyhetsvärde i relation till exempelvis en fotbollsmatch. Även om du är på premiären så vet du att filmen kommer att finnas tillgänglig för vem som helst framgent och därmed måste du tala om för alla att du såg den före dem, vilket inte är särskilt snyggt och dessutom förtar det effekten.
Apropå att vänta: Vill ni ha en riktigt bra samtidsanalys så rekommenderar jag Christopher Fribergs artikel Den som väntar på något gott... i senaste Filter. En intressant studie av mänskligt beteende som ger en förklaring till varför bland annat surdegsbak och monoton konditionsträning blivit på modet. Bör läsas.
Dancing with the stars
Det gångna veckoslutet i korthet:
I fredags gavs jag och en studiekamrat möjlighet att få göra en kort intervju med ingen mindre än Björn Borg och ett sådant tillfälle fick ju förstås inte förspillas. Det jag reflekterade mest över med samtalet var hur långsamt Borg faktiskt pratade...
I lördags kunde vi till slut konstatera att Degerfors kvaldrömmar stannade vid just drömmar, då Falkenberg vann med 3-1 på Valla. Lite synd eftersom Ängelholm faktiskt droppade två pinnar mot Värnamo igår, men som helhet ändå en kalassäsong av DIF. Kvällen spenderades sedan på Berns där jag bland andra stötte på Ekerölegendaren Acke Stridbeck. Under vårt samtal noterade Acke att en slirig Johan Wissman gled förbi och menade att detta borde integreras i bloggen. Därav integreras det.
Igår kväll kikade jag så på Newcastle-Tottenham på O'Learys och hamnade då i samspråk med en svensk företagsledare bosatt i London. Han var personligen bekant med Newcastles manager Alan Pardew och berättade att denne alltjämt bor kvar i huvudstaden eftersom managertålamodet hos skatorna brukar vara tämligen begränsat. När Shola Ameobi utjämnade Tottenhams ledning med två minuter kvar gladde sig följaktligen denne man över att Pardews mannar lyckades hålla förlustnollan intakt. Lika glad blev inte Spurssupportern i andra änden av soffan, utan denne slängde istället sin kaffesked i bordet. Supporterns namn? Peter Forsberg...
Reflektion
Som ni kanske vet så avslutades EM-kvalets gruppspel igår kväll och efter att ha sorterat bland intryck och uttryck kan vi konstatera en sak: Trenden håller i sig. Sedan FIFA (1998) och UEFA (2000) drog igång med playoffspel för merparten av kvalens tvåor så har Sverige varenda gång lyckats att undvika detta öde, trots att man i princip inför varje kvalspel kvalitetsmässigt har bedömts befinna sig bland de lag som bör tvingas till detta.
Skälen till att Sverige kunde besegra Holland på Råsunda (btw: Sannolikt var det den sista tävlingslandskampen någonsin på arenan) var flera och många i och kring laget förtjänar förstås de rosor som tidningarna idag ger dem. Vi får dock inte glömma att de vice världsmästarna kom till Stockholm för att försvara en fin svit och inte för att kvalificera sig för EM, för även om de bjöd upp (läs: dominerade stora delar av matchen) till kamp denna kalla höstkväll så märktes det att det inte brann riktigt lika mycket i ögonen hos bortalirarna som hos deras gulklädda motståndare.
Många svenskar gjorde dock heroiska insatser och skall man nämna någon speciell så väljer jag att lyfta fram den lejonhjärtade alingsåsaren Johan Elmander. Slutligen befriad från den nummer 10-position som Hamrén oförklarligt ofta placerat honom i fick han möjlighet att slita sönder den holländska backfyran med sina mäktiga löpningar. Elmader fixade de fasta situationerna som innebar 1-0 & 2-2. Lägg sedan till detta hans underbara förarbete till Ola Toivonens 3-2-mål. Bragdstämpel no doubt.
Undrar förresten vad som hade hänt om Holland kvitterat till 3-3 samtidigt som Danmark hållit 2-0 mot Portugal? Hade detta blivit utgången så hade Sverige och Portugal haft exakt samma poäng, målskillnad och antal gjorda mål.
Den stora bragden i kvalspelet i stort har dock ingenting med Sverige att göra, utan det handlar förstås om Estlands avancemang till playoff från mardrömsgruppen med Italien, Serbien, Slovenien och Nordirland (de tre förstnämnda VM-lag förra sommaren). Det blir inte mindre imponerande när man betänker att esterna dessutom på vägen kostat på sig en förlust mot Färöarna...!
Fokus på landskampandet i Europa dessa dagar, men lite i skymundan har ju faktiskt Sydamerika dargit igång sitt maratonlika kval till VM 2014. Argentina plumpade mot Venezuela inatt, så sommarens Copa America-mästare Uruguay tog möjligheten att ta täten efter att ha klarat 1-1 i den svåra bortamatchen mot Paraguay. Diego Forlan gjorde förresten Uruguays mål och detta innebär att han nu ensam är landets bäste landslagsmålskytt genom tiderna. Interanfallaren står nu på 32 mål, vilket är ett mer än VM 1930-hjälten Hector Scarone.
Till sist: Igår kväll var Ola Toivonen tveklöst på rätt plats vid rätt tillfälle, men i söndags eftermiddag var inte timingen lika klockren. Toivonen lämnade Grimsta IP med kvarten kvar då hans moderklubb Degerfors IF låg under med 0-3 mot BP och missade därigenom det vulkanutbrott som innebar upphämtning till 3-3 och därmed fortsatt hopp (om än litet) om allsvenskt kvalspel för DIF.
Utredning
2005 anordnades friidrotts-VM i Helsingfors och bland minnesbilderna finns främst två saker.
1. Kajsa Bergqvist vann höjdhoppsguldet övertygande efter att ha kommit tillbaka från den allvarliga hälskadan som gjorde att hon missade föregående års OS.
2. Det var fullkomligt uruselt väder hela tiden.
Var Kajsa fanns ikväll har jag ingen aning om, men himlen var precis lika öppen denna gång och det var ingen tvekan om att hemmalaget tycktes trivas bättre än Sverige i vätan och blåsten. Ändå blev det alltså storebrorseger med 2-1 och är man svag för metaforer så kan man säga att Sverige lyckades rida ut stormen till slut.
Få individuella svenska insatser som stack ut idag, men till de bättre hörde tveklöst Martin Olsson. Killen tycks ju dessutom ha funnit Kanon-Keens dojor (skorna för mig hitåt...) uppe på farmors vind, då han i och med sitt 2-0-mål nu är uppe i fyra fullträffar på blott fem landskamper.
Sverige är, i och med segern, alltså klara som grupptvåa och nu återstår som bekant endast matchen mot vice världsmästarna Holland på tisdag. Och säga vad man vill om hela bästa tvåa-dealen, men detta upplägg innebär ju i vilket fall att vi får en synnerligen intrikat avslutning på det gruppbaserade kvalspelet.
Eller, ja, det behöver ju inte bli så. Seger mot Holland på Råsunda innebär ju att det svenska avancemanget är 'in the bag'. Lika enkelt blir det dock inte om Sverige skulle få nöja sig med ett kryss. Detta skulle i så fall innebära att Sverige förlorat sammanlagt åtta poäng och risken föreligger då att Danmark eller Portugal då förlorat färre. De båda står i nuläget på minus fem, men möts som bekant i Köpenhamn på tisdag. Ett oavgjort resultat innebär att Danmark, för närvarande grupptvåa på sämre skillnad, luggar Sverige; förutsatt alltså då att Råsundamatchen slutat oavgjort. Blir det däremot en segrare på Parken så kommer ju det laget som förlorar också de hamna på minus åtta. Då blir det alltså en fråga om målskillnad och Sverige måste då räkna bort de elva målen från de två San Marino-matcherna, vilket innebär att man hamnar på 17-9. Danmark sitter i nuläget på 13-5, men skulle alltså vid en förlust hamna på sämre skillnad än Sverige. Portugal å sin sida har i nuläget skilllnaden 20-10 och skulle alltså kunna förlora med uddamålet, men ändå hålla Sverige bakom sig. Notera att även Norge har en mikroskopisk möjlighet att blanda sig i kampen, om resultatet på Parken blir det rätta (seger för Danmark) samtidigt som man tokeldar hemma mot Cypern. Sannolikt står kampen mellan Sverige, Portugal och Danmark, men även Kroatien kan hota, då de i nuläget ligger tvåa i sin grupp på minus åtta pinnar. Kroaterna måste dock räkna bort sina segrar mot Malta (3-0 & 3-1) och har i och med detta bara fyra plusmål. Chansen finns ju dock att man smäller in ett gäng hemma mot Lettland. Kroatien har också fortsatt möjlighet att vinna sin grupp, förutsatt då att Grekland förlorar borta mot Georgien. Grekerna kan vid förlust inte vara med och fightas om platsen som bästa grupptvåa.
1. Kajsa Bergqvist vann höjdhoppsguldet övertygande efter att ha kommit tillbaka från den allvarliga hälskadan som gjorde att hon missade föregående års OS.
2. Det var fullkomligt uruselt väder hela tiden.
Var Kajsa fanns ikväll har jag ingen aning om, men himlen var precis lika öppen denna gång och det var ingen tvekan om att hemmalaget tycktes trivas bättre än Sverige i vätan och blåsten. Ändå blev det alltså storebrorseger med 2-1 och är man svag för metaforer så kan man säga att Sverige lyckades rida ut stormen till slut.
Få individuella svenska insatser som stack ut idag, men till de bättre hörde tveklöst Martin Olsson. Killen tycks ju dessutom ha funnit Kanon-Keens dojor (skorna för mig hitåt...) uppe på farmors vind, då han i och med sitt 2-0-mål nu är uppe i fyra fullträffar på blott fem landskamper.
Sverige är, i och med segern, alltså klara som grupptvåa och nu återstår som bekant endast matchen mot vice världsmästarna Holland på tisdag. Och säga vad man vill om hela bästa tvåa-dealen, men detta upplägg innebär ju i vilket fall att vi får en synnerligen intrikat avslutning på det gruppbaserade kvalspelet.
Eller, ja, det behöver ju inte bli så. Seger mot Holland på Råsunda innebär ju att det svenska avancemanget är 'in the bag'. Lika enkelt blir det dock inte om Sverige skulle få nöja sig med ett kryss. Detta skulle i så fall innebära att Sverige förlorat sammanlagt åtta poäng och risken föreligger då att Danmark eller Portugal då förlorat färre. De båda står i nuläget på minus fem, men möts som bekant i Köpenhamn på tisdag. Ett oavgjort resultat innebär att Danmark, för närvarande grupptvåa på sämre skillnad, luggar Sverige; förutsatt alltså då att Råsundamatchen slutat oavgjort. Blir det däremot en segrare på Parken så kommer ju det laget som förlorar också de hamna på minus åtta. Då blir det alltså en fråga om målskillnad och Sverige måste då räkna bort de elva målen från de två San Marino-matcherna, vilket innebär att man hamnar på 17-9. Danmark sitter i nuläget på 13-5, men skulle alltså vid en förlust hamna på sämre skillnad än Sverige. Portugal å sin sida har i nuläget skilllnaden 20-10 och skulle alltså kunna förlora med uddamålet, men ändå hålla Sverige bakom sig. Notera att även Norge har en mikroskopisk möjlighet att blanda sig i kampen, om resultatet på Parken blir det rätta (seger för Danmark) samtidigt som man tokeldar hemma mot Cypern. Sannolikt står kampen mellan Sverige, Portugal och Danmark, men även Kroatien kan hota, då de i nuläget ligger tvåa i sin grupp på minus åtta pinnar. Kroaterna måste dock räkna bort sina segrar mot Malta (3-0 & 3-1) och har i och med detta bara fyra plusmål. Chansen finns ju dock att man smäller in ett gäng hemma mot Lettland. Kroatien har också fortsatt möjlighet att vinna sin grupp, förutsatt då att Grekland förlorar borta mot Georgien. Grekerna kan vid förlust inte vara med och fightas om platsen som bästa grupptvåa.
Preview
Ok, knappt två timmar kvar till avspark på Olympiastadion i Helsingfors, vilket, av förklarliga skäl, innebär att en viss pulsstegring är i antågande. Det är ju nu det skall avgöras...
Elvan då? Ja, Anders Svensson droppas till förmån för Rasmus Elm; Martin Olsson får chansen på den brännande vänsterbacksplatsen och Johan Elmander startar ännu en gång som supportande striker bakom Zlatan Ibrahimovic. Strax efter 20 ikväll får vi facit på om dessa val av Hamrén är riktiga.
Ni är säkerligen inlästa på förutsättningarna och vet därmed att vi kväll också håller bör hålla koll på ett par av de andra grupperna. Främst är det kanske lagen från H-gruppen, Portugal och Danmark (de två lag som alltså lurade Sverige på VM-platsen senast), som utmanar i striden om att bli bästa grupptvåa. De båda har överkomliga uppgifter i afton och drabbar sedan samman i Parken på tisdag.
Elvan då? Ja, Anders Svensson droppas till förmån för Rasmus Elm; Martin Olsson får chansen på den brännande vänsterbacksplatsen och Johan Elmander startar ännu en gång som supportande striker bakom Zlatan Ibrahimovic. Strax efter 20 ikväll får vi facit på om dessa val av Hamrén är riktiga.
Ni är säkerligen inlästa på förutsättningarna och vet därmed att vi kväll också håller bör hålla koll på ett par av de andra grupperna. Främst är det kanske lagen från H-gruppen, Portugal och Danmark (de två lag som alltså lurade Sverige på VM-platsen senast), som utmanar i striden om att bli bästa grupptvåa. De båda har överkomliga uppgifter i afton och drabbar sedan samman i Parken på tisdag.
Nedräkning
Bloggproduktionen har på sistone varit klen och till detta finns flera orsaker. Dels har jag haft tonvis med andra saker att stå i; dels så har min inspiration varit i nivå med Jörgen Petterssons under hans Landskronatid. Nu börjar det dock vankas avgörande i såväl EM-kval som superetta och med såna treats blir det förstås svårt att hålla sig borta.
Landslaget samlas ju idag och tränar faktiskt redan ikväll på Stockholms Stadion. Ny giv på vänsterbacken är det som gäller, då Erik Hamrén som bekant petat både Oscar Wendt och Behrang Safari till slutmatcherna. Rätt eller fel? För att travestera Hamréns företrädare Lars Lagerbäck: Svårt att svara på. Det som i alla fall står klart är att Erik Hamréns, till det yttre i alla fall, mer impulsiva förbundskaptensskap (nästan så man får lite populistiska vibbar av denna petning faktiskt) går hem betydligt mer i kommentatorsfälten än vad Lasse Lagers pragmatism gjorde. Det går i detta sammanhang egentligen bara att finna ett riktigt tydligt exempel då Lager gick på ren instinkt och det var förstås när Alexander Östlund SMS-droppades inför 2006-VM, efter att Damien Duff sprungit i åttor runt honom i Dublin.
Idag fyller förresten Zlatan Ibrahimovic 30 år, vilket uppmärksammas stort i media. Ingen verkar dock bry sig om att även Andreas Isaksson fyller 30 idag. Därför gör Pivote det. Att som Isak ha hunnit med 87 A-landslagsframträdanden vid denna ålder är svårslaget; åtminstone i Sverige.
Landslaget samlas ju idag och tränar faktiskt redan ikväll på Stockholms Stadion. Ny giv på vänsterbacken är det som gäller, då Erik Hamrén som bekant petat både Oscar Wendt och Behrang Safari till slutmatcherna. Rätt eller fel? För att travestera Hamréns företrädare Lars Lagerbäck: Svårt att svara på. Det som i alla fall står klart är att Erik Hamréns, till det yttre i alla fall, mer impulsiva förbundskaptensskap (nästan så man får lite populistiska vibbar av denna petning faktiskt) går hem betydligt mer i kommentatorsfälten än vad Lasse Lagers pragmatism gjorde. Det går i detta sammanhang egentligen bara att finna ett riktigt tydligt exempel då Lager gick på ren instinkt och det var förstås när Alexander Östlund SMS-droppades inför 2006-VM, efter att Damien Duff sprungit i åttor runt honom i Dublin.
Idag fyller förresten Zlatan Ibrahimovic 30 år, vilket uppmärksammas stort i media. Ingen verkar dock bry sig om att även Andreas Isaksson fyller 30 idag. Därför gör Pivote det. Att som Isak ha hunnit med 87 A-landslagsframträdanden vid denna ålder är svårslaget; åtminstone i Sverige.
Det är över nu
- C'était donc, comme vous le dites, demanda Caderousse avec des yeux ardents, un diamant d'une grande valeur?
- Tout est relatif, reprit l'abbé; d'une grande valeur pour Edmond; ce diamant était estimé cinquante mille francs.
Alexandre Dumas d.ä, Greven av Monte Cristo
Pardon my french (eller 'ursäkta ordspråket' som Daniel Rydmark en gång uttryckte det...), men ni kan trots ovanstående lina vara lugna: Simon Bank har inte kapat bloggen, även om denna förekomst av fransk litteraturreferens indikerar detta.
Det som citatet understryker är att allt är relativt, vilket innebär att allting i världen har ett värde i förhållande till något annat, men också att samma sak kan värderas olika beroende på vem som gör bedömningen. När Skå igår eftermiddag, trots att de tvingades avsluta med tio man, lyckades fixa 1-1 mot Järla så blev Ekerö IK för första gången någonsin klara för spel i division 3, vilket av förklarliga skäl ledde till jubelscener hos den stora EIK-kontingenten på plats. Superroligt för klubben och alla som bidragit till att göra avancemanget möjligt förstås, men i samma stund som firandet inleddes vid Svanängens minimalistiska träläktare så förstod jag att detta inte alls betyder så mycket för mig som för många andra. En insikt som skänker perspektiv, men som samtidigt bidrar till att dämpa glädjen avsevärt. Paradoxalt värre alltså...
Nåväl, EIK klara i kavaj och några andra som kan bli det inom kort är ju Helsingborgs IF som, trots bedyranden om motsatsen, sannolikt har skumpan på kylning. En intressant parallell till Oakens avancemang är att även Helsingborg hoppas på att lokalrivalerna skall stänga butiken. MFF-poäng hemma mot AIK innebär ju att det blir guldfirande i Sundets pärla i afton.
Pärlor var det ja. På comebackalbumet Halmstads Pärlor från 1995 sjunger Gyllene Tider med vemod om att 'Det är över nu'. Och det är det ju också för Halmstads BK efter 19 raka säsonger i allsvenskan. 0-1 mot Syrianska igår blev den slutgiltiga spiken i kistan och nu väntar sannolikt en rejäl spelarflykt från HBK. Jobbigt förstås, men frågan vilken kvalité som egentligen finns hos ett gäng spelare som tillsammans lyckats skrapa ihop 14 poäng på 27 matcher?
- Tout est relatif, reprit l'abbé; d'une grande valeur pour Edmond; ce diamant était estimé cinquante mille francs.
Alexandre Dumas d.ä, Greven av Monte Cristo
Pardon my french (eller 'ursäkta ordspråket' som Daniel Rydmark en gång uttryckte det...), men ni kan trots ovanstående lina vara lugna: Simon Bank har inte kapat bloggen, även om denna förekomst av fransk litteraturreferens indikerar detta.
Det som citatet understryker är att allt är relativt, vilket innebär att allting i världen har ett värde i förhållande till något annat, men också att samma sak kan värderas olika beroende på vem som gör bedömningen. När Skå igår eftermiddag, trots att de tvingades avsluta med tio man, lyckades fixa 1-1 mot Järla så blev Ekerö IK för första gången någonsin klara för spel i division 3, vilket av förklarliga skäl ledde till jubelscener hos den stora EIK-kontingenten på plats. Superroligt för klubben och alla som bidragit till att göra avancemanget möjligt förstås, men i samma stund som firandet inleddes vid Svanängens minimalistiska träläktare så förstod jag att detta inte alls betyder så mycket för mig som för många andra. En insikt som skänker perspektiv, men som samtidigt bidrar till att dämpa glädjen avsevärt. Paradoxalt värre alltså...
Nåväl, EIK klara i kavaj och några andra som kan bli det inom kort är ju Helsingborgs IF som, trots bedyranden om motsatsen, sannolikt har skumpan på kylning. En intressant parallell till Oakens avancemang är att även Helsingborg hoppas på att lokalrivalerna skall stänga butiken. MFF-poäng hemma mot AIK innebär ju att det blir guldfirande i Sundets pärla i afton.
Pärlor var det ja. På comebackalbumet Halmstads Pärlor från 1995 sjunger Gyllene Tider med vemod om att 'Det är över nu'. Och det är det ju också för Halmstads BK efter 19 raka säsonger i allsvenskan. 0-1 mot Syrianska igår blev den slutgiltiga spiken i kistan och nu väntar sannolikt en rejäl spelarflykt från HBK. Jobbigt förstås, men frågan vilken kvalité som egentligen finns hos ett gäng spelare som tillsammans lyckats skrapa ihop 14 poäng på 27 matcher?
Läge för ett bet på Betis?
De senaste åren har spanska La Liga som bekant varit ett (tämligen ointressant) tvåhästarsrace, där Barcelona och Real Madrid tidigt gått ifrån och lämnat kvar de andra klubbarna på den imaginära stallbacken. Absolut ingenting talar emot att vi får se ett liknande scenario även denna säsong, men vi kan ändå med glädje konstatera att de två kolosserna så här långt har trampat lite vatten; åtminstone i bortaspelet.
Ligaledare med maximal poängutdelning this far är istället nykomlingarna Real Betis efter att ha besegrat Real Zaragoza med 4-3 igår kväll. Sevillaklubben, som satsade hårt åren kring millenieskiftet, comebackar som sagt denna säsong efter ett par år i segundas träskmarker. Truppen är relativt anonym, men andalusierna har i alla fall kapitaliserat på det löjliga forwardsöverskottet i Manchester City och plockat in den gänglige paraguayanen Roque Santa Cruz på lån. Hur långt det räcker i förlängningen är svårt att sia om, men kan Betis utmana sina lokala rivaler Sevilla FC och Malaga om tabellplaceringar så får väl detta ses som klart godkänt.
Ni som är sugna på att kika in Betis in action får hålla er till tåls till på måndag, då de reser till Madrids utkanter för att försöka lura tre pinnar av Getafe. Det finns dock mycket annat att sätta tänderna i innan detta och redan ikväll bjuds det på ett par intressanta matcher. Ekerö IK åker ut till Nacka för att möta nedflyttninghotade Boo FF och en seger skulle innebära att seriesegern nästan går att ta på. Tabellen och resterande spelprogram kan beskådas här. Ett par steg högre upp i seriepyramiden kan det också bli drama ikväll, då Brommapojkarna tar emot GIF Sundsvall på Grimsta. En BP-seger här skulle innebära att Degerfors IF har ett visst slagläge inför måndagsmatchen mot Landskrona. Korsade fingrar för Västerorts Milan med andra ord.
Ligaledare med maximal poängutdelning this far är istället nykomlingarna Real Betis efter att ha besegrat Real Zaragoza med 4-3 igår kväll. Sevillaklubben, som satsade hårt åren kring millenieskiftet, comebackar som sagt denna säsong efter ett par år i segundas träskmarker. Truppen är relativt anonym, men andalusierna har i alla fall kapitaliserat på det löjliga forwardsöverskottet i Manchester City och plockat in den gänglige paraguayanen Roque Santa Cruz på lån. Hur långt det räcker i förlängningen är svårt att sia om, men kan Betis utmana sina lokala rivaler Sevilla FC och Malaga om tabellplaceringar så får väl detta ses som klart godkänt.
Ni som är sugna på att kika in Betis in action får hålla er till tåls till på måndag, då de reser till Madrids utkanter för att försöka lura tre pinnar av Getafe. Det finns dock mycket annat att sätta tänderna i innan detta och redan ikväll bjuds det på ett par intressanta matcher. Ekerö IK åker ut till Nacka för att möta nedflyttninghotade Boo FF och en seger skulle innebära att seriesegern nästan går att ta på. Tabellen och resterande spelprogram kan beskådas här. Ett par steg högre upp i seriepyramiden kan det också bli drama ikväll, då Brommapojkarna tar emot GIF Sundsvall på Grimsta. En BP-seger här skulle innebära att Degerfors IF har ett visst slagläge inför måndagsmatchen mot Landskrona. Korsade fingrar för Västerorts Milan med andra ord.
Tålamod är en dygd...
Kanske är det för att han ofta jämförs med Silvio Berlusconi och dylika figurer, men Massimo Moratti har, rätt eller orätt, genom åren blivit känd som en av de mer sympatiska klubbägarna i Europa. Trots detta så är det som det är: Tålamodet är bra, men kort. 1-3-förlusten mot Novara blev slutet på Gian Piero Gasperinis Interresa och nu tar den välrenommerade Claudio Ranieri över skutan. Ranieri, med en hel rad storklubbar på CV:t, är dock kanske mer känd som en lifesaver än en vinnartränare och hans största framgångar i karriären är faktiskt två cupsegrar (med Fiorentina i Italien och Valencia i Spanien).
Ranieri var ju som bekant manager i Chelsea den första säsongen (2003-2004) efter Romans inträde på scenen och en andraplats i ligan kombat med CL-semi var förstås otillräckligt för att italienaren skulle få vara kvar 'in office'. Premisserna var nog alltför tydliga för Ranieri själv eftersom han under vårmatchen mot Charlton besvarade Charltonsupportarnas smädelser om att han skulle få sparken till sommaren med: -No, I will be sacked in may.
Annars är ju inledningen av Serie A-säsongen spännande, då inte bara Inter, utan även Milan, har drabbats av en sunkig start. I vanlig ordning har ju också Ranieris senaste klubb, Roma, börjat darrigt. Serieledare efter tre omgångar är därför, något oväntat, Genoa; förra säsongen tränade av, just det, Gian Paolo Gasperini...
Ranieri var ju som bekant manager i Chelsea den första säsongen (2003-2004) efter Romans inträde på scenen och en andraplats i ligan kombat med CL-semi var förstås otillräckligt för att italienaren skulle få vara kvar 'in office'. Premisserna var nog alltför tydliga för Ranieri själv eftersom han under vårmatchen mot Charlton besvarade Charltonsupportarnas smädelser om att han skulle få sparken till sommaren med: -No, I will be sacked in may.
Annars är ju inledningen av Serie A-säsongen spännande, då inte bara Inter, utan även Milan, har drabbats av en sunkig start. I vanlig ordning har ju också Ranieris senaste klubb, Roma, börjat darrigt. Serieledare efter tre omgångar är därför, något oväntat, Genoa; förra säsongen tränade av, just det, Gian Paolo Gasperini...
Dominans
Thomas Wernersson står möjligen alltjämt fast vid att Elfsborg kommer ta hem allsvenskan och ett allra sista halmstrå erbjuds också boråsarna imorgon kväll då suveräna serieledarna Helsingborg kommer på besök. Ingen sunt tänkande människa tror väl dock att Conny Karlssons mannar skall tappa sitt stora försprång? Betänk att HIF endast förlorat en (1) match under hela sässen och detta trots att nyckelfigurer som Alexander Gerndt, Rasmus Jönsson och Peter Larsson lämnat under resans gång. Well, well, it aint over until...
I och med MFF:s guld ifjol och Helsingborgs sannolika guld-to-be i år så kan vi kontatera att svensk fotbolls epicentrum (åtminstone om man väljer sportslig framgång som avgörande parameter) i inledningen av detta decennium alltså varken finns i Stockholm eller Göteborg, utan i västra Skåne. Ytterligare ett bevis på detta finner vi i Ängelholms framfart i superettan och efter att ha gjort 2-0 på Åtvid igår så ser det ut som minst en kvalplats är bärgad för de gula. I samband med gårdagsvinsten framkom dock uppgifter om att ÄFF:s ekonomiska situation innehåller knallröda siffror och nu vänder sig klubben till kommunen för stöd i hopp om att elitlicensen skall gå att rädda.
Hur Ängelholm som klubb är skött över tid har jag ingen aning om, men det är inte helt förvånande att de har svårt att få ekonomin att gå ihop. Deras största problem är nämligen (sannolikt iaf) deras mycket begränsade publikunderlag. I snitt har endast 1042 åskådare kommit för att se ÄFF, trots att de alltså befinner sig i serietopp. Av de 16 superettanklubbarna så har faktiskt endast Brommapojkarna och Qviding ett sämre publiksnitt än Ängelholm. Förklaringen till att dessa två återfinns i botten av pubilkligan behöver kanske inte utvecklas närmare, då de i sammanhanget är alltför små fiskar i alltför stora dammar. Ängelholm befinner sig förstås också i en konkurrenssituation eftersom ovan nämnda Helsingborg inte ligger alltför långt bort geografiskt. Det stora problemet för en klubb som Ängelholm tror jag dock handlar om tradition. Jag vet att jag vid något tidigare inlägg har berört att det finns 'fotbollsstäder' och 'hockeystäder', vilket innebär att den ena eller andra idrotten dominerar kraftigt på den givna orten (på akademiska kallas detta 'geographical path dependence'). Och eftersom Ängelholm av tradition är en hockeystad så hade Rögle Bandyklubb (som de ju faktsikt heter) som topplag i näst högsta serien förra säsongen ett pubilksnitt på över 3 000 åskådare att jämföras med ÄFF:s dryga 1 000. Ni kan själva tänka vilken skillnad detta innebär i reda pengar. Givetvis medför detta större intresse också mereffekter så som ökad möjlighet till att locka till sig sponsorer.
I och med MFF:s guld ifjol och Helsingborgs sannolika guld-to-be i år så kan vi kontatera att svensk fotbolls epicentrum (åtminstone om man väljer sportslig framgång som avgörande parameter) i inledningen av detta decennium alltså varken finns i Stockholm eller Göteborg, utan i västra Skåne. Ytterligare ett bevis på detta finner vi i Ängelholms framfart i superettan och efter att ha gjort 2-0 på Åtvid igår så ser det ut som minst en kvalplats är bärgad för de gula. I samband med gårdagsvinsten framkom dock uppgifter om att ÄFF:s ekonomiska situation innehåller knallröda siffror och nu vänder sig klubben till kommunen för stöd i hopp om att elitlicensen skall gå att rädda.
Hur Ängelholm som klubb är skött över tid har jag ingen aning om, men det är inte helt förvånande att de har svårt att få ekonomin att gå ihop. Deras största problem är nämligen (sannolikt iaf) deras mycket begränsade publikunderlag. I snitt har endast 1042 åskådare kommit för att se ÄFF, trots att de alltså befinner sig i serietopp. Av de 16 superettanklubbarna så har faktiskt endast Brommapojkarna och Qviding ett sämre publiksnitt än Ängelholm. Förklaringen till att dessa två återfinns i botten av pubilkligan behöver kanske inte utvecklas närmare, då de i sammanhanget är alltför små fiskar i alltför stora dammar. Ängelholm befinner sig förstås också i en konkurrenssituation eftersom ovan nämnda Helsingborg inte ligger alltför långt bort geografiskt. Det stora problemet för en klubb som Ängelholm tror jag dock handlar om tradition. Jag vet att jag vid något tidigare inlägg har berört att det finns 'fotbollsstäder' och 'hockeystäder', vilket innebär att den ena eller andra idrotten dominerar kraftigt på den givna orten (på akademiska kallas detta 'geographical path dependence'). Och eftersom Ängelholm av tradition är en hockeystad så hade Rögle Bandyklubb (som de ju faktsikt heter) som topplag i näst högsta serien förra säsongen ett pubilksnitt på över 3 000 åskådare att jämföras med ÄFF:s dryga 1 000. Ni kan själva tänka vilken skillnad detta innebär i reda pengar. Givetvis medför detta större intresse också mereffekter så som ökad möjlighet till att locka till sig sponsorer.
Världen i 2D
Det var ingen sprakande underhållning som bjöds på Träkan i eftermiddags, men ni vet hur det är: Ju närmare säsongens klimax man kommer desto mer är man beredd att släppa den idealistiska prestigen i utbyte mot de poäng som behövs i tabellen. 3-1-segern mot Djurgårdbrunn innebär att EIK nu är 180 minuter ifrån ett avancemang till trean. Serien avslutas för Oakens del mot de två bottenlagen Boo FF och Turkiska SK samtidigt som enda kvarvarande utmanaren, Järla, har ett på pappret betydligt knivigare restprogram. Nackalaget har dock den klart bättre skillnaden, vilket innebär att två droppade EIK-poäng kan betyda att man smiter förbi.
Hur verkligheten såg ut på Stora Valla i eftermiddags vet jag inget om, även om webradion gjorde så gott de kunde för att förmedla någon slags bild av skeendet. Resultatet, 6-1 mot Jönköping Södra, var i vilket fall entydigt och DIF är återigen endast en pinne från kvalplatsen. GIF Sundsvall har dock på måndag möjlighet att ånyo utöka avståndet, då Brage gästar Norrporten Arena.
Daniel Sturridge har viss konkurrens i Chelseas anfall, men den unge engelsmannen har med ett par fina insatser på sistone ställt sina mer namnkunniga rivaler/kompisar i skuggan. Mot Sunderland förra helgen svarade han för ett mål som av förklarliga skäl kommer att finnas med i diverse highlightssvep när säsongen sammanfattas. Har ni missat målet i fråga kan ni se det här i en, well, lite oväntad tappning...
Och tänk: Idag firar Sveriges Radios Sportextra 50 år. Lyssnarna har till jubiléet fått rösta fram sitt favoritklipp (heter det förresten klipp när det handlar om radio?) och vinnare blev, inte helt oväntat, Lasse Granqvists euforiska referat från den sanslösa vändningen mot Finland i 2003 års hockey-VM. Inget fel med det givetvis, men just Granqvist har ju bjudit på många classics genom åren. Och efter Arsenals dubbla självmål mot Blackburn idag så är det förstås lätt att sträcka sig efter denna godbit från förra sommarens VM...
Hur verkligheten såg ut på Stora Valla i eftermiddags vet jag inget om, även om webradion gjorde så gott de kunde för att förmedla någon slags bild av skeendet. Resultatet, 6-1 mot Jönköping Södra, var i vilket fall entydigt och DIF är återigen endast en pinne från kvalplatsen. GIF Sundsvall har dock på måndag möjlighet att ånyo utöka avståndet, då Brage gästar Norrporten Arena.
Daniel Sturridge har viss konkurrens i Chelseas anfall, men den unge engelsmannen har med ett par fina insatser på sistone ställt sina mer namnkunniga rivaler/kompisar i skuggan. Mot Sunderland förra helgen svarade han för ett mål som av förklarliga skäl kommer att finnas med i diverse highlightssvep när säsongen sammanfattas. Har ni missat målet i fråga kan ni se det här i en, well, lite oväntad tappning...
Och tänk: Idag firar Sveriges Radios Sportextra 50 år. Lyssnarna har till jubiléet fått rösta fram sitt favoritklipp (heter det förresten klipp när det handlar om radio?) och vinnare blev, inte helt oväntat, Lasse Granqvists euforiska referat från den sanslösa vändningen mot Finland i 2003 års hockey-VM. Inget fel med det givetvis, men just Granqvist har ju bjudit på många classics genom åren. Och efter Arsenals dubbla självmål mot Blackburn idag så är det förstås lätt att sträcka sig efter denna godbit från förra sommarens VM...
En toppensemester i Wigan...?
Champions League har som bekant kickat igång i dagarna och den inledande omgången har väl inte bjudit på några större överraskningar, frånsett då kanske Inters hemmatorsk mot Trabzonspor. Nye Intertränaren Gasperini har väl inte någon pangstart på säsongen, men säger sig ändå ha fullt stöd från ägare Moratti. Och två matcher säger ju förstås ingenting.
Inget nordiskt deltagande i CL denna sässe alltså, men i Europa League som drar igång ikväll återfinns såväl Malmö FF som danskjävlarna i FC Köpenhamn och OB Odense. MFF, som kommer få ett mastigt höstprogram, då det nu står klart att den sista omgången av allsvenskan kommer att spelas enligt plan. Någonstans på vägen skall ju också ompelet av den tidigare avbrutna matchen mot Djurgården in på schemat.
Well, vad är det då MFF har att vänta i sitt fortsatta Europaäventyr? AZ Alkmaar, Metalist Charkov och Austria Wien har setts som en lite halvtråkig lottning publikmässigt, men det finns faktiskt intressanta poänger med alla tre motståndarlagen.
AZ är ju från en svensk horisont bekanta eftersom de två landslagsspelarna Rasmus Elm och Pontus Wernbloom håller till i klubben från oststaden Alkmaar. Klubben blev ju också den som till slut bröt de tre storklubbarnas hegemoni i den holländska ligan när de vann ligan 2009.
Austria Wien har kanske en mindre namnkunnig spelartrupp, men de har ju å andra sidan en historia med Malmö FF. När skåningarna nådde Europacupfinalen 1979 var det ju just Austria Wien som besegrades i semifinalen.
Metalist har en trupp med en hel mängd sydamerikaner och är, sannolikt i alla fall, en riktigt svår motståndare att komma förbi. Den ukrainska klubben lär också spela en indirekt roll i ett av de mest märkliga supporterskapen i fotbollsvärlden. 1969 var den då sovjetiska klubben på turné i England och under denna spelade de en vänskapsmatch mot dagens Premier League-klubb Wigan Athletic. Även om Wigan på den tiden var en Non League-klubb (de valdes in i Football League först 1978) så imponerade deras organisation och hemmaarena så mycket på en av Metalistledarna att denne i fortsättningen valde att sympatisera med Lancashireklubben. Ledarens namn: Michail Gorbatjov, sedermera generalsekreterare i kommunistpartiet och nedmonterare av supermakten Sovjetunionen.
...fast andra uppgifter gör förstås gällande att Gorbys (påstådda) Wiganengagemang grundar sig i ungdomsläsning av George Orwells Vägen till Wigan Pier...
Inget nordiskt deltagande i CL denna sässe alltså, men i Europa League som drar igång ikväll återfinns såväl Malmö FF som danskjävlarna i FC Köpenhamn och OB Odense. MFF, som kommer få ett mastigt höstprogram, då det nu står klart att den sista omgången av allsvenskan kommer att spelas enligt plan. Någonstans på vägen skall ju också ompelet av den tidigare avbrutna matchen mot Djurgården in på schemat.
Well, vad är det då MFF har att vänta i sitt fortsatta Europaäventyr? AZ Alkmaar, Metalist Charkov och Austria Wien har setts som en lite halvtråkig lottning publikmässigt, men det finns faktiskt intressanta poänger med alla tre motståndarlagen.
AZ är ju från en svensk horisont bekanta eftersom de två landslagsspelarna Rasmus Elm och Pontus Wernbloom håller till i klubben från oststaden Alkmaar. Klubben blev ju också den som till slut bröt de tre storklubbarnas hegemoni i den holländska ligan när de vann ligan 2009.
Austria Wien har kanske en mindre namnkunnig spelartrupp, men de har ju å andra sidan en historia med Malmö FF. När skåningarna nådde Europacupfinalen 1979 var det ju just Austria Wien som besegrades i semifinalen.
Metalist har en trupp med en hel mängd sydamerikaner och är, sannolikt i alla fall, en riktigt svår motståndare att komma förbi. Den ukrainska klubben lär också spela en indirekt roll i ett av de mest märkliga supporterskapen i fotbollsvärlden. 1969 var den då sovjetiska klubben på turné i England och under denna spelade de en vänskapsmatch mot dagens Premier League-klubb Wigan Athletic. Även om Wigan på den tiden var en Non League-klubb (de valdes in i Football League först 1978) så imponerade deras organisation och hemmaarena så mycket på en av Metalistledarna att denne i fortsättningen valde att sympatisera med Lancashireklubben. Ledarens namn: Michail Gorbatjov, sedermera generalsekreterare i kommunistpartiet och nedmonterare av supermakten Sovjetunionen.
...fast andra uppgifter gör förstås gällande att Gorbys (påstådda) Wiganengagemang grundar sig i ungdomsläsning av George Orwells Vägen till Wigan Pier...
