Febertopp...
Ni som är känsliga för otäcka bilder: Avstå från att kolla in bilden när Anderlechts polack Marcin Wasilewski bryter benet i matchen mot Standard Liege. Bara som en varning.
Det är otroligt roligt att Sverige för tillfället tycks få fram en rad unga spelare med stora framtidsutsikter, men visst är det också härligt när en 31-årig, tjänstledig idrottslärare, efter drygt 10 års harvande i mindre göteborgsklubbar, får chansen i stora IFK. Och tar den. Hannes Stiller bidrog till att sänka Elfsborg igår kväll och nu tycks flytten från Qviding bli permanent.
Vi har nu nått förstaplatsen på boklistan. Högst upp på podiet finns...
1. Nick Hornby - Fever Pitch
En väntad listetta, men vad ska man göra? Fever Pitch är en självbiografisk skildring som bygger på Hornbys erfarenheter som Arsenalsupporter under ett kvartssekel. Från att han för första gången får gå med sin far på Highbury 1968, fram till det tidiga nittiotalet då Premier League och de verkligt stora pengarna var på väg in i brittisk fotboll.
Hornby belyser naturligtvis en rad olika aspekter av fotbollen som sådan, men primärt är det förstås supporterperspektivet som är det centrala. Hur man som anhängare till en klubb helt enkelt inte har någon utväg (han använder vid ett tillfälle liknelsen att laget/klubben blir som en böld som inte går att operera bort). Fotbollen blir något som i stor utsträckning påverkar hans övriga liv (känns igen?).
Boken har självfallet en påtaglig arsenalsk prägel, Hornbys stora favoritspelare är Charlie George och Liam Brady, men utbytet är, vill jag påstå, minst lika stort även för oss som inte är Arsenalsupportrar. Hornby bjuder också på intressanta vinklar från de två stora läktartragedierna i den moderna engelska fotbollen (Heysel 1985 & Hillsborough 1989).
Fever Pitch handlar (precis som Hornbys andra böcker), förutom fotboll, väldigt mycket om hur det är att vara man. Ett ständigt aktuellt ämne kan man tänka. Jag tror (givetvis inte helt lätt att säga från min utsiktspunkt) faktiskt att man inte ens behöver vara intresserad av fotboll för att tycka om boken.
Slutord: Läs Fever Pitch omedelbart (och nej, det räcker inte att ha sett filmen från 1997 med bland andra Colin Firth och Ruth Gemmell) om ni inte har gjort det!
Ikväll ser jag Barcelona-Sporting Gijon. Zlatan ligadebuterar, men framförallt genrepar han inför Ungern på lördag. 22.00 på Tv4Sport.
Skräll!
Det är inte bara glädjande, utan rent av rörande, att läsa att Rasmus Elm genom att förnya sitt kontrakt med Kalmar, sett till att de röda smålänningarna kan casha in ca 30 miljoner i övergångssumma från AZ. Hade Elm väntat till efter säsongen och gått som Bosman, så hade KFF fått nöja sig med utbildningsbidraget på ca 3.5 millar (och Elm hade samtidigt kunna få mer själv). Killen är inte bara en bra fotbollsspelare utan han verkar också ha både hjärnan och hjärtat på rätt ställe.
I gårdagens sportnytt berättade Svt om skrällottningen i CL (Barcelona mot Inter, Zlatan mot Mourinho, Eto'o mot Pep o.s.v. Båda lagen kommer troligen enkelt att gå vidare och matcherna i sig bli tämligen oviktiga, men det är det ju ingen som tänker på). Om vi försöker ha i alla fall lite fötroende för UEFA (och inte tror på rykten om uppvärmda lottningskulor som det talades om för något år sedan) så borde vi ju inse att det inte kan skrälla i en lottning. Eller är det så att att Platini & co har hittat ett sätt att påverka slumpen? (Notera att det här alltså handlar om UEFA och inte FIFA, vilka konsekvent fixar drömlottningar till VM:s värdnationer.)
Vi har nu nått till boklistans andraplats...
2. Gordon Jeffrey - Spela mot mål
En bok som jag ärvde av min far och som kom att bli min barndoms kanske mest älskade. Spela mot mål handlar om 15-årige Frank Ashton som i början av boken får chansen att spela final i skolcupen på favoritlaget Milbury Towns' hemmaarena. Efter ett mindre lyckat resultat tror han att chansen till en professionell karriär är borta. Utveclkingen blir dock en annan. Han får chansen att spela med MIlbury Towns juniorlag och tar så småningom också en plats i det engelska pojklandslaget. Det stora målet är dock att till slut få springa ut på plan som A-lagsspelare i Town.
Town, som ligger i den engelska fjärdedivisionen har en lokalrival, nämligen Milbury Rovers. Rovers är å sin sida ett av landets bästa lag.
Även om boken alltså utspelar sig i en fiktiv miljö så förekommer också verkliga lag i serierna. Bland annat Bradford, Crewe och Halifax hör till dem som Town tampas med.
Naturligtvis är storyn bra, men Spela mot mål introducerade mig framförallt till den engelska fotbollen och dess givna koppling till arbetarkulturen (Milbury ligger vid en kanal och ett stort skeppsvarv finns i staden). Jag har försökt lista ut vilken verklig stad som står modell för romanens Milbury. Min teori är att det antingen handlar om Ipswich (som ju också heter Town, omslagets tröjor påminner också dem om Ipswichs) eller Bristol (Kanalstad, samt att de har två lag i ligasystemet).
Summa summarum: Också detta en underbar bok om fotboll.
Till sist: Under gårdagens introduktionsföreläsning i idrottspsykologi förekom ett visst mått av frågesport. Något som fick föreläsaren att fråga om undertecknad har drag av autism (jag kände till att Sveriges senaste förlust mot England inträffade 1968). Bra eller dålig start på kursen???
Pelé...
Svennis' Notts County har efter lite turer gjort klart med gamle storbacken Sol Campbell. Den 73-faldige landslagsmannen kommer att tjäna 60 000 pund. I veckan. I fjärdedivisionen...
Inga skrällar att rapportera i gårdagskvällens CL-kval. Ytterliggare två svenskar lyckades kvalificera sig med sina lag. Kim Källström (Lyon) och Dusan Djuric (FC Zürich). Noterbart är att Kalmars besegrare, Debrecen från Ungern, har tagit sig in i huvudturneringen.
Nedräkningen av böcker fortsätter. Vi har nu kommit till plats 3...
3. Edson Arantes do Nascimento & Robert L Fish - Pelé
Det finns förstås en rad biografier av och om Pelé, men denna utgåva är från 1977, alltså strax innan Pelé avslutade sin spelarkarriär. Jag minns att jag läste om boken så många gånger att sidorna till slut föll isär.
Vad var grejen då?
1. Pelé är en av världens bästa spelare någonsin, kanske den allra bäste.
2. Boken har i och med utförliga beskrivningar av VM 1958, en påtaglig svensk touch.
3. Den introducerade mig till Brasilien som fotbollsnation och Brasilien som samhällsfenomen.
Egentligen så är boken stilistiskt sätt ganska svag, men det var inget jag reflekterade över som tioåring. I stället fascinerades jag av hur Pelé (eller Dico som han kallades som barn) och hans kompisar tvingades stjäla jordnötter och sälja dem för att få pengar till fotbollsskor och bollar. Hur fadern Dondhinho hela tiden uppmuntrade hans fotbollsspelande, medan modern, Dona Celeste, var mer skeptisk (hon var primärt orolig för att han skulle bli skadad. Fadern var halvprofessionell spelare, men hade på grund av en svår knäskada svårt att försörja familjen).
Spelarbiografier är normalt sätt en genre man ska vara väldigt försiktig med. De är ofta antingen svagt spökskrivna och/eller så handlar det om rena hyllningsskrifter. (Intressant är ju också fenomenet att redan vid ung ålder publicera biografier. Det har exempelvis redan kommit ut två böcker om/med Wayne Rooney. Killen fyller 24 i oktober)
Den här boken presenterar förstås Pelé som en framgångssaga, men inte som en människa utan svagheter (han bränner sig exempelvis ekonomiskt två gånger inom loppet av några år).
Enligt min mening är det här en av få nödvändiga fotbollsbiografier.
Heja Röda Vita laget
Dessutom vann Brage idag den svåra bortamatchen mot Arameiska-Syrianska (DIF föll ju där i premiären), så det finns verkligen inga marginaler neråt.
West Hams Carlton Cole gjorde ett kalasmål (femöring-halvolley-20 meter, you do the math) hemma mot Spurs. Kanske gav det ett styng av dåligt samvete, för bara någon minut senare bjöd han Tottenhams Jermaine Defoe på en öppnande passning. Defoe, tre mål mot Hull senast, tackade genom att bomba upp bollen i taket bakom Green med ett riktigt "bra självförtroende-avslut". Tottenham vann till slut med 2-1 och har tre raka segrar i ligainledningen. Förra säsongen tog de två poäng på de åtta första matcherna...
Får förresten be hela Bromma om ursäkt för att jag i gårdagens blogg skrev att serie A inte innehåller några svenskar. Albin Ekdal (Siena) fick ju t.o.m hoppa in i gårdagens premiärförlust mot Milan. Ett Zlatan-löst Inter fick nöja sig med 1-1 hemma mot nykomlingen Bari. Läge för tronskifte måhända?
Vi fortsätter nu räkna ner platserna på min boklista.
4. Erik Bengtson - Heja Röda Vita Laget
Ett givet val förstås, men hur skulle jag kunna bortse från denna DIF-klassiker? Boken väver ihop fakta och fiktion med utgångspunkt i det sena femtiotalets Degerfors. Bokens hjälte Bengt-Åke kämpar sig upp genom pojklaget och juniorlaget för att till slut få chansen i Degerfors' A-lag.
Många legendariska episoder, såsom den när Bengt-Åke en hel dag våndas för ett tärningsslag, vilket ska avgöra finalen i det ryska mästerskapet mellan Vilnius (Sovjet, ni vet) och Vladivostok.
Möjlighet att bekanta sig med en mängd DIF-legender ges också, bland annat lagledaren Paul Sarwe och ungerske tränaren Istvan Wampetits.
Bruksandan lyser genom hela boken och att huvudpersonen går i skola i den större orten Kristinehamn ses naturligtvis inte med blida ögon i det Degerfors som helt domineras av järnverket.
På det hela taget: Ett måste för alla Degerforsare, en varm rekommendation till övriga.
För övrigt har jag varit ute och fiskat nu ikväll. En regnbåge på 1.2 kg blev resultatet, vilket innebär att jag har lite mat redan innan den 25:e. Härligt!, Positivt!, Trygghet!, som Tommy Söderberg skulle ha sagt.
Mot tre poäng...
Dags för Degerfors att vinna igen! Gratis inträde (sponsorerna står för smeten) i kvällens hemmamatch mot VSK borde ge storpublik, vilken ska kunna föra DIF till seger. Blev ju 4-0 borta.
Bertilsson saknas (avstängd). Det innebär troligen att Broberg får chansen från start. Hans inhopp mot Gröndal senast var väl lite upp och ner, men jag tror mycket på killen.
DIF satsar också på websändning, till glädje för oss rödvita i förskingringen. Hoppas att den håller måttet.
Följer längdfinalen med ena ögat. Är det inte lite tråkigt att man har lagt in en linje vid ledarresultatet (i tv-produktionen)? Dämpar ju spänningen med mätningen markant, då man direkt ser om det är ett nytt ledarhopp eller inte.
Serie A startar ikväll. Lite undanskymd är den italienska högstaligan i media, nu när inga svenskar längre spelar där. Viasat har tagit över en del av rättigheterna, vilket gör att färre kan se matcherna. Synd.
Nu till min lista av böcker med fotbollsanknytning. En sådan här lista kan aldrig bli något annat än extremt subjektiv och jag gör heller inga anspråk på att de böcker jag har med skulle vara de bästa fotbollsböckerna (det finns naturligtvis otaliga som jag inte har läst). Det är helt enkelt fem böcker som jag har gillat starkt.
Plats 5
Mario Risoli - When Pelé broke our hearts
Egentligen ett felköp i den numera nerlagda idrottsbokhandeln sportspages på Charing cross road i London. Jag trodde att det var någon sorts allmän story om 58-VM, men boken handlar specifikt om Wales' insatser i nämnda turnering.
Jag har sedan ung ålder hyst en svårförklarlig vurm för walesisk fotboll. Jag tror att det delvis hade att göra med att min ungdoms favoritlag Manchester United hade två walesare som förgrundsfigurer under tidigt 90-tal. Mark Hughes (idag gråhårig manager i Manchester City) och Ryan Giggs (idag gråhårig spelare i Manchester United). Sedan tror jag att jag också tyckte att var rätt coolt att ett land som egentligen inte är ett riktigt land fick vara med och spela internationellt. Typ som om Dalarna skulle ha ett eget landslag (namnet Wales är ju en sammandragning av "the valleys" just).
Boken tar sin början när Wales turligt nog dras som motståndare till Israel om en play-off plats till VM (av politiska skäl hade en rad afrikanska och asiatiska länder dragit sig ur när de lottats mot fienden Israel). Wales avancerar och man får följa deras förberedelser (vilka ibland är smått otroligt amatörmässiga. Efter en dubbelbokning av en träningsplan tvingas walesarna träna mitt i Hyde park i London, bland fotgängare och solbadare) och sedermera, givetvis matcherna i VM.
Man får en intressant inblick i dåtidens brittiska fotboll, då fotboll faktiskt var ett arbete som vilket som helst (maxlönen låg då på 17 pund i veckan). Roliga är också skildringar av Sverige från ett utifrån-perspektiv. Bland annat förundras walesarna av att det går att lägga sig och sola klockan tre på morgonen.
Eftersom det handlar om ett brittiskt lag finns också intresset för att dricka alkohol och att jaga flickor. Inte oväntat leder detta till kontroverser med lokalbefolkningen. Bokens titel anspelar förresten på Pelés mål i kvartsfinalen, vilket slutligen skickar hem britterna, från deras hittills enda VM-slutspel.
Många intressanta personporträtt, inte minst det av laget store stjärna, John Charles. På det hela taget en jävligt bra bok om fotboll!
I walk the line...
De italienska myndigheterna fortsätter kampen mot det fotbollsrelaterade våldet. Ett nytt "supporterpass" introduceras på prov under säsongsupptakten. Passet skall medtagas av bortasupportrar för att de skall ges tillträde till arenorna. I passet kommer information om supporterns tidigare record på och utanför fotbollsaenorna (alltså typ som det svenska belastningsregistret) att finnas lagrad. Klubbarnas måste även auktorisera passen efter ansökan från fansen.
Inte oväntat har många kritiska röster höjts, bland annat av Palermos ständigt frispråkige president Zamparini. Han kallar systemet fascistiskt, vilket har fått Italiens inrikesminister Maroni att kalla Zamparini obildad och historielös. Zamparini kontrar med att historia är hans favoritämne och att få besitter hans kunskaper inom nämnda område. Italien, gott folk...
Uppgifter i Karlskoga-kuriren idag, gör gällande att Agim Ademi, kosovoalbansk byggherre och tillika vice ordförande i Kosovos fotbollsförbund är på väg att köpa Degerfors gamla badhus. Planen skall tydligen vara att bygga upp en fotbollsakademi med tillhörande hotell och kasino. Verklighetsförankring, någon?
Roligt: Att Adriano är tillbaks i den brasilianska landslagstruppen inför VM-kvalet mot Argentina och Chile. Hade inte Ronaldo (den riktige) varit handskadad hade kanske också han varit med...
Tråkigt: Att Hanna Ljungberg tvingas avsluta sin karriär på grund av en korsbandsskada. Alltid trist när man inte själv får bestämma att festen är över.
Till sist: Svenske längdhoppstalangen Michel Tornéus nådde bara 7.78 i kvalet och blev naturligtvis utslagen. Inför tävlingen fick han dock önska en favoritlåt av radiosporten. Tornéus valde "I walk the line" med Johnny Cash med motiveringen: "Det är inte en massa datablip utan bara lite gitarr och trummor". Cred.
Vad är grejen?
Det är naturligtvis bedrövligt att ingen svensk kanal sänder Elfsborgs bortamatch mot Lazio imorgon. Var ligger prioriteringarna egentligen? TV4 visar exempelvis ett flertal matcher från Barcelonas försäsong, men när Sveriges enda kvarvarande hopp i Europa äntrar Olympiastadion, så får boråsare och övriga intresserade (vilket borde vara många, svenska klubbframgångar internationellt är nödvändiga för utvecklingen av vårt lands fotboll) förlita sig på sunkiga webstreamar.
Pivote är ju också det spanska namnet för en defensiv mittfältare. Någon som skall ta ett stort defensivt ansvar, men som allt som oftast också har en central roll i speluppbyggnaden (navet på Ola Andersson-svenska). Helt enkelt den som hjulen snurrar runt. Kan ju tyckas lite Ego Boy, men det är å andra sidan min blogg...
Kommer att dra igång en lista någon av kommande dagar. Temat kommer att vara böcker med fotbollsanknytning. Mer om det senare...
Just another Manic Monday
Helt enligt Lex Regina Lund (vilken kräver att varje mer eller mindre känd svensk som blir förälder är tvungen att ge sitt barn ett orginellt, unikt och "personligt" namn) så har Sveriges tredjemålvakt från senaste VM gjort sitt. Eller vad sägs om Logan Alvbåge? Nattvaket på BB hindrade dock inte ÖSK-keepern från att hålla rent hemma mot Djurgården och blåränderna är därmed nere på nedflyttningsplats.
Jelena Isinbajeva rev ut sig på ingångshöjden i stavfinalen och missade guldet för första gången sedan 2003. Ryskans förtvivlan i Svt:s intervju var påtaglig och äkta. Det handlar alltså inte om viljan att vinna. Det är rädslan att förlora som verkligen driver de stora idrottarna.
Regina Lunds unge heter förresten Viggo Love Linblå.
...och Enköping klarade 1-1 hemma mot Valsta. Forza!
9:58!!!
Är det idrottshistoriens största ögonblick? Det går ju egentligen inte att jämföra olika grenar och tidsepoker, men Usain Bolts 9:58 kommer nog finnas med högt upp på listorna hur man än vrider och vänder på det. Fram till att han slår rekordet nästa gång alltså...
Söndagens verkligt känsloladdade upplevelse ägde dock rum långt från strålglansen i Berlin. Degerfors slarvade bort ytterliggare två poäng i norrettan, när Gröndal tilläts kvittera på övertid i blåsten på Aspuddens IP. En obehaglig
2008-deja vù och för första gången den här säsongen har IF gått två matcher i följd utan treor. Tack och lov lyckades Brage bara klara en pinne hemma mot Skellefteå. Degen alltjämt i förarsätet!
Såg PSV-Ajax som lunchmatch.
Oroande 1: Andreas Isakssons målvaktsspel.
Oroande 2: Balázs Dzsudzsák (ja, det är rättstavat). Den ungerske yttern gjorde två grymma mål, förarbetade ytterliggare ett och visade att det är inte bara framåt Sverige kommer att få problem i Budapest. Hans kedjekamrat Ola Toivonen var dock lika blek som under sitt inhopp på Råsunda i onsdags. Platsen i elvan i fara?
Till sist: Skippar den konstgjorda tävlingsmatchen (sp. supercupen) mellan Bilbao och Barca och spar mig till ligan börjar (med Z). Tycker förstås egentligen att hela Zlatan-dealen är uppblåst till orimliga proportioner, men är likafan barnsligt nyfiken på att se vad han kan göra i världens bästa lag.
Premiership!
Mest anmärkningsvärt: Givetvis Arsenals 6-1 borta mot Everton. Skrämmande effektivitet och precision. Kan Wenger blåsa de experter som placerat Arsenal utanför topp fyra, och göra unga Gunners till titelkandidater?
Fast en match säger ju förstås ingenting...
Minst anmärkningsvärt: Att Chelsea avgjorde mot Hull i 92:a. Drogbas båda mål var högklassiga, även om han ädelt nog medgav att det andra snarast var ett försök att nå Kalou vid den andra stolpen (till skillnad från Abgar Barsom i Djurgårdens CL-kval mot Kaunas -04, då hans totalt misslyckade inlägg blåste in över målvakten. Barsom hävdade att det var hans avsikt att lägga den i bortre, men även Litauisk TV hade repriser).
Det sägs ofta att det är nödvändigt att få en bra start. I fallet Manchester City 2009/10 är det nog mer sant än någonsin.
2-0 borta mot Blackburn är ju meriterande siffror, men det var på det hela taget ingen insats som kan ha skrämt livet ur någon i the big four. Det är väldigt mycket jobb kvar för Mark Hughes om det skall bli tal om en Champions league-plats till våren.
Bortaseger på sex av åtta arenor. Det ÄR jobbigt att komma hem från semestern...
Elfsborg slog Bajen på Söderstadion efter bland annat en tveksam straff. Har inte sett bilderna, men förutsätter att det var ett felaktigt domslut. Hammarby missgynnas ju konsekvent av hela domarkåren. I alla fall enligt folket på Söder.
Imorgon blir det färd till Aspuddens IP, då Degerfors ska ta revancsh på Gröndal efter den försmädliga hemmaförlusten. Rapport följer.
Varför Pivote?
Översättning av pivote | ||
|
Så här är det alltså: Jag har inte motivation nog för att bli fotbollsjournalist. Däremot har jag motivation för att skriva om fotboll. Om landslaget, om Degerfors, om Premier league, om bra hörnvarianter och om dåliga expertkommentatorer.
Jag kommer inte att skriva för att jag vill, utan för att jag behöver det. Förutsätter att ni förstår skillnaden.
Ibland kommer kanske någon rad att handla om något annat än fotboll, som exempelvis.....livet. Det får ni helt enkelt ha överseende med.
