Addicted
1. Sitt stora musikintrese.
2. Sitt maniska behov av att göra listor av absolut allting.
Riktigt där är väl inte jag, men det går ju inte att komma ifrån att det är kul med listor; så inspirerad av gårdagens Tintinranking så är det idag dags att göra en topp-5 på ett annat tema. Idag ger jag er det som enligt min mening är de fem bästa fotbollsbiografierna. Jag vill direkt säga att detta är en genre som måste behandlas med stor försiktighet och anledningen till detta är enkel: Oerhört mycket är skräp. Denna reserverade hållning kan visserligen innebära att man missar ett och annat guldkorn, men samtidigt undviker man också att kasta bort tid på böcker som är helt igenom usla. Nåväl, här har ni:
5. Nacka och drömmen om det goda livet - Gunnar Persson
Råmaterialet gör naturligtvis en hel del här. För inget svenskt fotbollsöde är väl lika fascinerande som det om Lennart Skoglund från Katarina Bangata 42 på Södermalm i Stockholm? Gunnar Persson är dock en skicklig stilist som låter oss komma verkligt nära Nacka på den livsresa som till slut ändades på precis samma plats som den inleddes. Lika vackert som sorgligt.
4. The Keeper of Dreams - Ronald Reng
Helt sanslös bio om tyske amatörmålvakten Lars Leese som via en osannolik händelsekedja hamnar i nyblivna Premier League-laget Barnsley. Inblicken i den engelska fotbollens alkoholkultur är skakande. Och brutalt underhållande. En bra guide till det tyska seriesystemet under de två bundesligadivisionerna får man på köpet.
3. Guld och Gröna Planer - Gunnar Nordahl & Wille Engdahl
Utgiven redan 1954 då Nordahl alltså fortfarande eldade in mål för sitt Milan. Intressant tidsdokument, inte minst för att boken säger mycket om dåtidens svenska inställning till professionell fotboll (Nordahl var ju det första svenska utlandsproffset, frånsett ett par Nordamerikaemigranter på 1920-talet). Dessutom ovärderligt bildmaterial såsom exempelvis en treårig Thomas Nordahl i trampbil.
2. Full Time: The Secret Life of Tony Cascarino - Tony Cascarino & Paul Kimmage
Cascarino var under en 1980- och 90-talet en tämligen osexig forward i bland annat Millwall, Aston Villa och Chelsea, men i denna fantastiska berättelse framträder han som en ytterst fascinerande karaktär. En bakgrund som frisör och en fäbless för att bevista gayklubbar gör att Cascarino sticker ut en del från den gråa fotbollslirarmassan. Därutöver redogör han för sin ytterst dubiösa koppling till det Irland (han är född i Orpington, söder om London) som han kom att göra 88 landskamper för. Löjligt läsvärd.
1. Addicted - Tony Adams & Ian Ridley
Får jag bara rekommendera en fotbollsbiografi så måste det bli denna. Mångårige Arsenalkaptenen Adams är smärtsamt utlämnande i denna bok som utkom i slutet av hans framgångsrika karriär. Adams ofta begränsat diplomatiska beskrivningar av medspelare, motspelare och managers är en stor del av behållningen, men det som ändå genomsyrar boken är förstås Adams långvariga alkoholmissbruk. Detta är ärlighet när det är som bäst. Läs.
Tintin!
5. Tintin i Amerika
I detta tidiga album åker Tintin till USA för att rapportera (ett av de fåtaliga tillfällen då han utövar den yrkesroll som han ofta benämns med. I regel kommer det ju annat emellan. Möjligen hade bloggen varit ett bra medium för Tintin) från gangsterkrigets Chicago och faktiskt uppträder kontemporäre maffiabossen Al Capone i berättelsen. Dramatisk action varvas med rikliga doser av politisk satir när mellankrigstidens USA porträtteras.
4. Solens tempel
Dramatisk uppföljning av albumet De sju kristallkulorna, där Tintin, Milou & Haddock åker till Peru för att rädda professor Kalkyl från Inkaindianerna. Innehåller mäktiga miljöskildringar och en maxad upplösning, då Tintin, Haddock & Kalkyl undviker att bli brända på bål tack vare en solförmörkelse. Raffinerat är bara förnamnet.
3. Det hemliga vapnet
Rafflande Kalla kriget-berättelse, där återkommande metonymstaterna Syldavien och Bordurien fightas om att lägga vantarna på Kalkyls futuristiska ultraljudsgenerator. Uppdiktade platser mixas med verkliga och bland annat görs ett stopp i Nyon; staden där CL-lottningarna numera brukar äga rum.
2. Den svarta ön
Det första albumet jag läste och alltjämt ett av de absolut bästa. En falskmyntarhärva tar Tintin först till södra England och sedan via de skotska högländerna till slottet Ben More, där den slutliga uppgörelsen med skurkarna (ledda av den i senare album comebackande psykiatrikern Dr Müller) infaller. Precis som Tintin i Amerika så är Den Svarta Ön ett högoktaningt ur-askan-i-elden-album, där Tintins uppfinningsrikedom och kreativitet prövas många gånger. Milous svaghet för whisky (och hans helt sanslösa flyt med att hitta läckande Loch Lomond-tunnor) bidrar också till stor underhållning.
1. Blå Lotus
Uppföljningen till Faraos cigarrer och enligt min mening det tveklöst bästa albumet i serien. Lejonparten av albumet utspelar sig i Shanghai, där internationella opiumbaroner (med den grekiske mafioson Rastapopoulos och den japanske agenten Mitsuhirato i spetsen) opererar. Frånsett att beskriva en rafflande knarkhärva så kritiserar Hergé i detta album också den japanska expansionspolitiken (jag misstänker att detta kan vara en av de första populärkulturella skildringar där japaner framställs som genuint onda; något som sedan anammats i tonvis med Hollywoodfilmer) under 1930-talet. Bäst av allt är kanske ändå miljöbeskrivningarna (riktiga eller oriktiga) som målar upp en fascinerande bild av den tidens Kina. Rekommenderas.
I sammanfattande ordalag
Striden mellan fotbollsförbundet och landets supportergrupper har varit pågående under flertalet år och fick väl någon slags kulmen i och med fansens solidariska tysta protest i samband med ett par av höstomgångarna i allsvenskan och superettan. Reaktionerna på att supportergrupperna straffas kollektivt för enskilda individers handlingar har varit en av huvudpoängerna. Delvis kan jag köpa resonemanget, men samtidigt kan jag känna att många supportrar (långt ifrån alla) själva vill definiera vilket normsystem som skall råda och detta leder till en ytterst märklig balansakt.
Många supportrar fördömer, med rätta, enskilda handlingar som när folk kastar smällare eller springer in på planen under pågående spel, men värnar samtidigt om fotbollsläktaren som en etisk frizon, där det skall vara är ok att smäda andra människor (ofta i form domare och motståndarspelare) på ett sätt som inte skulle tolereras någon annanstans i samhället. När förbundet reagerar mot detta möts det med ramsor likt 'Martin Hansson är från Mora', vilket förstås är en passning från supportergrupperna att andra normer bör råda på läktaren. Att det i en miljö som tolererar (och värnar om) denna typ av aggressivt beteende ibland slår över ligger förstås inbäddat i sakens natur.
Sedan har vi förstås frågan om polisen och dess, numera, avgiftsbelagda bevakning i samband med matcher. Jag har varit på detta förut: Jag tycker verkligen att lagen och tolkningen av den är rimlig, men givetvis måste man hitta ett system, där inte olika föreningstyper drabbas olika hårt. Här måste förbundet med sin position kunna göra mer.
Från det ena till det andra: Läste i gårdagens DN att man till nästa säsong i Sanktan kommer att införa ett antal regeländringar. Den mest uppmärksammade innebär att inga tabeller kommer att räknas för flickor och pojkar som är under 13 år. Ett sätt att försöka stävja resultathetsen som är intressant. Martin Boman, ungdomsledare i Djurgården, menar att problemet främst ligger hos småklubbarna som i sin vilja att mäta sig med de större klubbarna resultathetsar tidigt. Ett kanske inte helt klockrent resonemang ändå. En annan förändring till nästa sässe är att bakåtpassningar till keeper förbjuds även i yngre åldrar. Helt klart ett steg i rätt riktning om ni frågar mig.
Avslutningsvis: Har fått en del reaktioner på förra veckans kändisdroppande och det är förstås kul. Denna vecka har dock inte bjudit på riktigt samma stjärnglans, utan ni får nöja er med mediaprofilen Jessica Gedin (på väg till tunnelbanan häromdagen) och skådisen Hans V Engström (idag på Waynes Coffee), mest (läs: endast) känd för sin roll som Uno i Rederiet...
ABC
Pivote strävar alltid efter att närma sig verkligheten från ett undergroundperspektiv och idag känner jag att det är dags att credda en sällan creddad medieaktör. Det handlar om ABC, Sveriges televisions lokalredaktion för Stockholms län och Uppsala län. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men av komponenterna; 1. Stort område att täcka av, 2. Begränsad klipp- & redigeringstid, 3. Hög ambition och 4. Ens egna låga förväntningar; skapas ofta stabil underhållning. Ett ständigt återkommande inslag i ABC-sändningarna är 'i flykten-intervjuer' med SL-resenärer (häromveckan uttryckte sig en tillfrågad kvinna att hon aldrig klagat på något i hela sitt liv. Frånsett SL då) och på detta enkla sätt fångas såväl den unge som den gamle stockholmarens kynne på ett fint sätt.
Igår hade man förresten ett inslag från Hötorget där ett antal unga tonårstjejer köade utanför Sergelbiografen med målsättningen att komma över de första biljetterna till den nya Twilightfilmen. Även om jag förstås faller en bit utanför Twilightmålgruppen så har jag svårt att förstå denna hängivenhet. För ett par år sedan såg jag ett gäng mänskliga hobbits som campade i Kista Galleria i jakt på sagan om Ringen-biljetter och tänkte då samma tanke. Precis som Hornby diskuterar i Fever Pitch: En film har inget nyhetsvärde i relation till exempelvis en fotbollsmatch. Även om du är på premiären så vet du att filmen kommer att finnas tillgänglig för vem som helst framgent och därmed måste du tala om för alla att du såg den före dem, vilket inte är särskilt snyggt och dessutom förtar det effekten.
Apropå att vänta: Vill ni ha en riktigt bra samtidsanalys så rekommenderar jag Christopher Fribergs artikel Den som väntar på något gott... i senaste Filter. En intressant studie av mänskligt beteende som ger en förklaring till varför bland annat surdegsbak och monoton konditionsträning blivit på modet. Bör läsas.
Dancing with the stars
Det gångna veckoslutet i korthet:
I fredags gavs jag och en studiekamrat möjlighet att få göra en kort intervju med ingen mindre än Björn Borg och ett sådant tillfälle fick ju förstås inte förspillas. Det jag reflekterade mest över med samtalet var hur långsamt Borg faktiskt pratade...
I lördags kunde vi till slut konstatera att Degerfors kvaldrömmar stannade vid just drömmar, då Falkenberg vann med 3-1 på Valla. Lite synd eftersom Ängelholm faktiskt droppade två pinnar mot Värnamo igår, men som helhet ändå en kalassäsong av DIF. Kvällen spenderades sedan på Berns där jag bland andra stötte på Ekerölegendaren Acke Stridbeck. Under vårt samtal noterade Acke att en slirig Johan Wissman gled förbi och menade att detta borde integreras i bloggen. Därav integreras det.
Igår kväll kikade jag så på Newcastle-Tottenham på O'Learys och hamnade då i samspråk med en svensk företagsledare bosatt i London. Han var personligen bekant med Newcastles manager Alan Pardew och berättade att denne alltjämt bor kvar i huvudstaden eftersom managertålamodet hos skatorna brukar vara tämligen begränsat. När Shola Ameobi utjämnade Tottenhams ledning med två minuter kvar gladde sig följaktligen denne man över att Pardews mannar lyckades hålla förlustnollan intakt. Lika glad blev inte Spurssupportern i andra änden av soffan, utan denne slängde istället sin kaffesked i bordet. Supporterns namn? Peter Forsberg...
Reflektion
Som ni kanske vet så avslutades EM-kvalets gruppspel igår kväll och efter att ha sorterat bland intryck och uttryck kan vi konstatera en sak: Trenden håller i sig. Sedan FIFA (1998) och UEFA (2000) drog igång med playoffspel för merparten av kvalens tvåor så har Sverige varenda gång lyckats att undvika detta öde, trots att man i princip inför varje kvalspel kvalitetsmässigt har bedömts befinna sig bland de lag som bör tvingas till detta.
Skälen till att Sverige kunde besegra Holland på Råsunda (btw: Sannolikt var det den sista tävlingslandskampen någonsin på arenan) var flera och många i och kring laget förtjänar förstås de rosor som tidningarna idag ger dem. Vi får dock inte glömma att de vice världsmästarna kom till Stockholm för att försvara en fin svit och inte för att kvalificera sig för EM, för även om de bjöd upp (läs: dominerade stora delar av matchen) till kamp denna kalla höstkväll så märktes det att det inte brann riktigt lika mycket i ögonen hos bortalirarna som hos deras gulklädda motståndare.
Många svenskar gjorde dock heroiska insatser och skall man nämna någon speciell så väljer jag att lyfta fram den lejonhjärtade alingsåsaren Johan Elmander. Slutligen befriad från den nummer 10-position som Hamrén oförklarligt ofta placerat honom i fick han möjlighet att slita sönder den holländska backfyran med sina mäktiga löpningar. Elmader fixade de fasta situationerna som innebar 1-0 & 2-2. Lägg sedan till detta hans underbara förarbete till Ola Toivonens 3-2-mål. Bragdstämpel no doubt.
Undrar förresten vad som hade hänt om Holland kvitterat till 3-3 samtidigt som Danmark hållit 2-0 mot Portugal? Hade detta blivit utgången så hade Sverige och Portugal haft exakt samma poäng, målskillnad och antal gjorda mål.
Den stora bragden i kvalspelet i stort har dock ingenting med Sverige att göra, utan det handlar förstås om Estlands avancemang till playoff från mardrömsgruppen med Italien, Serbien, Slovenien och Nordirland (de tre förstnämnda VM-lag förra sommaren). Det blir inte mindre imponerande när man betänker att esterna dessutom på vägen kostat på sig en förlust mot Färöarna...!
Fokus på landskampandet i Europa dessa dagar, men lite i skymundan har ju faktiskt Sydamerika dargit igång sitt maratonlika kval till VM 2014. Argentina plumpade mot Venezuela inatt, så sommarens Copa America-mästare Uruguay tog möjligheten att ta täten efter att ha klarat 1-1 i den svåra bortamatchen mot Paraguay. Diego Forlan gjorde förresten Uruguays mål och detta innebär att han nu ensam är landets bäste landslagsmålskytt genom tiderna. Interanfallaren står nu på 32 mål, vilket är ett mer än VM 1930-hjälten Hector Scarone.
Till sist: Igår kväll var Ola Toivonen tveklöst på rätt plats vid rätt tillfälle, men i söndags eftermiddag var inte timingen lika klockren. Toivonen lämnade Grimsta IP med kvarten kvar då hans moderklubb Degerfors IF låg under med 0-3 mot BP och missade därigenom det vulkanutbrott som innebar upphämtning till 3-3 och därmed fortsatt hopp (om än litet) om allsvenskt kvalspel för DIF.
Utredning
1. Kajsa Bergqvist vann höjdhoppsguldet övertygande efter att ha kommit tillbaka från den allvarliga hälskadan som gjorde att hon missade föregående års OS.
2. Det var fullkomligt uruselt väder hela tiden.
Var Kajsa fanns ikväll har jag ingen aning om, men himlen var precis lika öppen denna gång och det var ingen tvekan om att hemmalaget tycktes trivas bättre än Sverige i vätan och blåsten. Ändå blev det alltså storebrorseger med 2-1 och är man svag för metaforer så kan man säga att Sverige lyckades rida ut stormen till slut.
Få individuella svenska insatser som stack ut idag, men till de bättre hörde tveklöst Martin Olsson. Killen tycks ju dessutom ha funnit Kanon-Keens dojor (skorna för mig hitåt...) uppe på farmors vind, då han i och med sitt 2-0-mål nu är uppe i fyra fullträffar på blott fem landskamper.
Sverige är, i och med segern, alltså klara som grupptvåa och nu återstår som bekant endast matchen mot vice världsmästarna Holland på tisdag. Och säga vad man vill om hela bästa tvåa-dealen, men detta upplägg innebär ju i vilket fall att vi får en synnerligen intrikat avslutning på det gruppbaserade kvalspelet.
Eller, ja, det behöver ju inte bli så. Seger mot Holland på Råsunda innebär ju att det svenska avancemanget är 'in the bag'. Lika enkelt blir det dock inte om Sverige skulle få nöja sig med ett kryss. Detta skulle i så fall innebära att Sverige förlorat sammanlagt åtta poäng och risken föreligger då att Danmark eller Portugal då förlorat färre. De båda står i nuläget på minus fem, men möts som bekant i Köpenhamn på tisdag. Ett oavgjort resultat innebär att Danmark, för närvarande grupptvåa på sämre skillnad, luggar Sverige; förutsatt alltså då att Råsundamatchen slutat oavgjort. Blir det däremot en segrare på Parken så kommer ju det laget som förlorar också de hamna på minus åtta. Då blir det alltså en fråga om målskillnad och Sverige måste då räkna bort de elva målen från de två San Marino-matcherna, vilket innebär att man hamnar på 17-9. Danmark sitter i nuläget på 13-5, men skulle alltså vid en förlust hamna på sämre skillnad än Sverige. Portugal å sin sida har i nuläget skilllnaden 20-10 och skulle alltså kunna förlora med uddamålet, men ändå hålla Sverige bakom sig. Notera att även Norge har en mikroskopisk möjlighet att blanda sig i kampen, om resultatet på Parken blir det rätta (seger för Danmark) samtidigt som man tokeldar hemma mot Cypern. Sannolikt står kampen mellan Sverige, Portugal och Danmark, men även Kroatien kan hota, då de i nuläget ligger tvåa i sin grupp på minus åtta pinnar. Kroaterna måste dock räkna bort sina segrar mot Malta (3-0 & 3-1) och har i och med detta bara fyra plusmål. Chansen finns ju dock att man smäller in ett gäng hemma mot Lettland. Kroatien har också fortsatt möjlighet att vinna sin grupp, förutsatt då att Grekland förlorar borta mot Georgien. Grekerna kan vid förlust inte vara med och fightas om platsen som bästa grupptvåa.
Preview
Elvan då? Ja, Anders Svensson droppas till förmån för Rasmus Elm; Martin Olsson får chansen på den brännande vänsterbacksplatsen och Johan Elmander startar ännu en gång som supportande striker bakom Zlatan Ibrahimovic. Strax efter 20 ikväll får vi facit på om dessa val av Hamrén är riktiga.
Ni är säkerligen inlästa på förutsättningarna och vet därmed att vi kväll också håller bör hålla koll på ett par av de andra grupperna. Främst är det kanske lagen från H-gruppen, Portugal och Danmark (de två lag som alltså lurade Sverige på VM-platsen senast), som utmanar i striden om att bli bästa grupptvåa. De båda har överkomliga uppgifter i afton och drabbar sedan samman i Parken på tisdag.
Nedräkning
Landslaget samlas ju idag och tränar faktiskt redan ikväll på Stockholms Stadion. Ny giv på vänsterbacken är det som gäller, då Erik Hamrén som bekant petat både Oscar Wendt och Behrang Safari till slutmatcherna. Rätt eller fel? För att travestera Hamréns företrädare Lars Lagerbäck: Svårt att svara på. Det som i alla fall står klart är att Erik Hamréns, till det yttre i alla fall, mer impulsiva förbundskaptensskap (nästan så man får lite populistiska vibbar av denna petning faktiskt) går hem betydligt mer i kommentatorsfälten än vad Lasse Lagers pragmatism gjorde. Det går i detta sammanhang egentligen bara att finna ett riktigt tydligt exempel då Lager gick på ren instinkt och det var förstås när Alexander Östlund SMS-droppades inför 2006-VM, efter att Damien Duff sprungit i åttor runt honom i Dublin.
Idag fyller förresten Zlatan Ibrahimovic 30 år, vilket uppmärksammas stort i media. Ingen verkar dock bry sig om att även Andreas Isaksson fyller 30 idag. Därför gör Pivote det. Att som Isak ha hunnit med 87 A-landslagsframträdanden vid denna ålder är svårslaget; åtminstone i Sverige.
