pivote

Indeed. Det blir nu inte mer skrivet i detta forum. Orsakerna till detta avslut är flera: Bristande motivation, brist på läsarrespons och en re-make av bloggportalen som jag inte pallar att ta in gör att jag känner att det räcker här och nu.

 

Cirka tre år sedan har gått sedan jag sjösatte detta projekt i samband med Premier League-starten hösten 2009 och under denna period har jag i bloggen förstås bjudit på ett antal enfaldiga, platta och rent av bottenlöst trista inlägg, vilka tveklöst prövat läsarnas tålamod. Detta erkännes villigt och utan förbehåll och jag hoppas att jag i någon mån kan bli förlåten för detta av er...

 

...men ibland tror jag också att jag lyckats få in en och annan finurlig reflektion; kommit med någon passus som faktiskt skänkt lite insikt och någon gång tror jag mig till och med att jag kunnat bjuda er på ett litet garv. Ni som kommit med tillrop längs vägen har också bidragit till att denna sida emellanåt har haft viss verkshöjd. Tack för det.

 

Hur jag nu skall få utlopp för mitt skrivande, mina tankar och min önskan att skapa listor vet jag ännu inte, men jag vill avsluta med att låna ett par ord av P.O Enquist som på något sätt talar om att jag kanske någon gång i framtiden comebackar i någon form. Men om detta vet jag som sagt dock ännu inget.

 

Tack

 

/Rub

 

 

Så, halvvägs genom de trettionde olympiska sommarspelen i London är det dags för en reflektion i bloggen. Och denna skall faktiskt handla om det tämligen begränsade engagemang jag känner för detta gigantiska skådespel,

 

Orsakerna till detta kan sägas vara två:

1. Världen har förändrats.

2. Jag har förändrats.

 

Som ni vet heter det ju att de olympiska spelen skall vara det tillfälle där nationsgränser suddas ut och där världens ungdom skall samlas i ädel kamp för de goda idealen, utan politiska eller ekonomiska undertoner. Som ni också vet så är det i praktiken helt tvärtom. Sålunda är OS världens kanske största enskilda marknadsplats samtidigt som nationell prestige räknas i resultat, resultat och åter resultat.

 

När jag var yngre gick jag på en del av det där. En svensk medalj var alltid en svensk medalj oavsett om den bärgats av en nationell ikon som J-O Waldner eller av någon okänd seglare från Göteborg. Minnesvärt bland annat är när jag och Kalle, koffeinintoxikerade bortom allt sunt förnuft, jublade över krullhårige gevärsskytten Jonas Edmans nattliga triumf i Sydney 2000. 

 

Idag bryr mig ganska lite om en lönning snubbe som skjuter lerduvor och tar sig upp på prispallen råkar ha samma pass som undertecknad eftersom idrotten i fråga inte på något sätt intresserar mig. Jag känner inte så mycket mer för de andra svenska medaljörerna i spelen så här långt, även om både Sara Algotsson-Ostholts och Lisa Nordéns medaljer erövrats i grener som bygger på att man måste vara bra på flera olika saker, vilket i sig är beundransvärt.

 

Ett annat skäl till att ha en tveksam hållning till OS är, dessvärre, den dopingproblematik som finns inom idrotten idag. Rekommenderar förresten den dokumentär i ämnet Svt körde härom veckan om den nu finns kvar på Play. Visst är man oskyldig så länge motsatsen inte bevisats, men det innebär ju inte att man inte kan känna tveksamhet inför vissa deltagare. Exempelvis segrade ju tidigare bloddopade kazaken Alexander Vinokourov i cykelns linjelopp förra söndagen, något som inte kändes riktigt bra. Tidigare idag joggade också de två sprintrarna Justin Gatlin och Dwain Chambers hem sina respektive försöksheat på 100 meter, båda som bekant också med dopingavstängningar i bagaget. Vi vet inte om dessa två nu kör med justa metoder och lika lite vet vi vad deras konkurrenter, med Usain Bolt i spetsen, har valt för sorter vid lösgodishyllan....

 

Nåväl, ikväll hoppas vi i vilket fall på Michel Tornéus i längdfinalen och på Therese Alshammar på 50 meter fritt. Två av den svenska truppens klart skönaste profiler om ni frågar mig.