pivote

- C'était donc, comme vous le dites, demanda Caderousse avec des yeux ardents, un diamant d'une grande valeur?
- Tout est relatif, reprit l'abbé; d'une grande valeur pour Edmond; ce diamant était estimé cinquante mille francs.

Alexandre Dumas d.ä, Greven av Monte Cristo


Pardon my french (eller 'ursäkta ordspråket' som Daniel Rydmark en gång uttryckte det...), men ni kan trots ovanstående lina vara lugna: Simon Bank har inte kapat bloggen, även om denna förekomst av fransk litteraturreferens indikerar detta.

Det som citatet understryker är att allt är relativt, vilket innebär att allting i världen har ett värde i förhållande till något annat, men också att samma sak kan värderas olika beroende på vem som gör bedömningen. När Skå igår eftermiddag, trots att de tvingades avsluta med tio man, lyckades fixa 1-1 mot Järla så blev Ekerö IK för första gången någonsin klara för spel i division 3, vilket av förklarliga skäl ledde till jubelscener hos den stora EIK-kontingenten på plats. Superroligt för klubben och alla som bidragit till att göra avancemanget möjligt förstås, men i samma stund som firandet inleddes vid Svanängens minimalistiska träläktare så förstod jag att detta inte alls betyder så mycket för mig som för många andra. En insikt som skänker perspektiv, men som samtidigt bidrar till att dämpa glädjen avsevärt. Paradoxalt värre alltså...

Nåväl, EIK klara i kavaj och några andra som kan bli det inom kort är ju Helsingborgs IF som, trots bedyranden om motsatsen, sannolikt har skumpan på kylning. En intressant parallell till Oakens avancemang är att även Helsingborg hoppas på att lokalrivalerna skall stänga butiken. MFF-poäng hemma mot AIK innebär ju att det blir guldfirande i Sundets pärla i afton.

Pärlor var det ja. På comebackalbumet Halmstads Pärlor från 1995 sjunger Gyllene Tider med vemod om att 'Det är över nu'. Och det är det ju också för Halmstads BK efter 19 raka säsonger i allsvenskan. 0-1 mot Syrianska igår blev den slutgiltiga spiken i kistan och nu väntar sannolikt en rejäl spelarflykt från HBK. Jobbigt förstås, men frågan vilken kvalité som egentligen finns hos ett gäng spelare som tillsammans lyckats skrapa ihop 14 poäng på 27 matcher?

De senaste åren har spanska La Liga som bekant varit ett (tämligen ointressant) tvåhästarsrace, där Barcelona och Real Madrid tidigt gått ifrån och lämnat kvar de andra klubbarna på den imaginära stallbacken. Absolut ingenting talar emot att vi får se ett liknande scenario även denna säsong, men vi kan ändå med glädje konstatera att de två kolosserna så här långt har trampat lite vatten; åtminstone i bortaspelet.

Ligaledare med maximal poängutdelning this far är istället nykomlingarna Real Betis efter att ha besegrat Real Zaragoza med 4-3 igår kväll. Sevillaklubben, som satsade hårt åren kring millenieskiftet, comebackar som sagt denna säsong efter ett par år i segundas träskmarker. Truppen är relativt anonym, men andalusierna har i alla fall kapitaliserat på det löjliga forwardsöverskottet i Manchester City och plockat in den gänglige paraguayanen Roque Santa Cruz på lån. Hur långt det räcker i förlängningen är svårt att sia om, men kan Betis utmana sina lokala rivaler Sevilla FC och Malaga om tabellplaceringar så får väl detta ses som klart godkänt.

Ni som är sugna på att kika in Betis in action får hålla er till tåls till på måndag, då de reser till Madrids utkanter för att försöka lura tre pinnar av Getafe. Det finns dock mycket annat att sätta tänderna i innan detta och redan ikväll bjuds det på ett par intressanta matcher. Ekerö IK åker ut till Nacka för att möta nedflyttninghotade Boo FF och en seger skulle innebära att seriesegern nästan går att ta på. Tabellen och resterande spelprogram kan beskådas här. Ett par steg högre upp i seriepyramiden kan det också bli drama ikväll, då Brommapojkarna tar emot GIF Sundsvall på Grimsta. En BP-seger här skulle innebära att Degerfors IF har ett visst slagläge inför måndagsmatchen mot Landskrona. Korsade fingrar för Västerorts Milan med andra ord.

Kanske är det för att han ofta jämförs med Silvio Berlusconi och dylika figurer, men Massimo Moratti har, rätt eller orätt, genom åren blivit känd som en av de mer sympatiska klubbägarna i Europa. Trots detta så är det som det är: Tålamodet är bra, men kort. 1-3-förlusten mot Novara blev slutet på Gian Piero Gasperinis Interresa och nu tar den välrenommerade Claudio Ranieri över skutan. Ranieri, med en hel rad storklubbar på CV:t, är dock kanske mer känd som en lifesaver än en vinnartränare och hans största framgångar i karriären är faktiskt två cupsegrar (med Fiorentina i Italien och Valencia i Spanien).

Ranieri var ju som bekant manager i Chelsea den första säsongen (2003-2004) efter Romans inträde på scenen och en andraplats i ligan kombat med CL-semi var förstås otillräckligt för att italienaren skulle få vara kvar 'in office'. Premisserna var nog alltför tydliga för Ranieri själv eftersom han under vårmatchen mot Charlton besvarade Charltonsupportarnas smädelser om att han skulle få sparken till sommaren med: -No, I will be sacked in may.

Annars är ju inledningen av Serie A-säsongen spännande, då inte bara Inter, utan även Milan, har drabbats av en sunkig start. I vanlig ordning har ju också Ranieris senaste klubb, Roma, börjat darrigt. Serieledare efter tre omgångar är därför, något oväntat, Genoa; förra säsongen tränade av, just det, Gian Paolo Gasperini...

Thomas Wernersson står möjligen alltjämt fast vid att Elfsborg kommer ta hem allsvenskan och ett allra sista halmstrå erbjuds också boråsarna imorgon kväll då suveräna serieledarna Helsingborg kommer på besök. Ingen sunt tänkande människa tror väl dock att Conny Karlssons mannar skall tappa sitt stora försprång? Betänk att HIF endast förlorat en (1) match under hela sässen och detta trots att nyckelfigurer som Alexander Gerndt, Rasmus Jönsson och Peter Larsson lämnat under resans gång. Well, well, it aint over until...

I och med MFF:s guld ifjol och Helsingborgs sannolika guld-to-be i år så kan vi kontatera att svensk fotbolls epicentrum (åtminstone om man väljer sportslig framgång som avgörande parameter) i inledningen av detta decennium alltså varken finns i Stockholm eller Göteborg, utan i västra Skåne. Ytterligare ett bevis på detta finner vi i Ängelholms framfart i superettan och efter att ha gjort 2-0 på Åtvid igår så ser det ut som minst en kvalplats är bärgad för de gula. I samband med gårdagsvinsten framkom dock uppgifter om att ÄFF:s ekonomiska situation innehåller knallröda siffror och nu vänder sig klubben till kommunen för stöd i hopp om att elitlicensen skall gå att rädda.

Hur Ängelholm som klubb är skött över tid har jag ingen aning om, men det är inte helt förvånande att de har svårt att få ekonomin att gå ihop. Deras största problem är nämligen (sannolikt iaf) deras mycket begränsade publikunderlag. I snitt har endast 1042 åskådare kommit för att se ÄFF, trots att de alltså befinner sig i serietopp. Av de 16 superettanklubbarna så har faktiskt endast Brommapojkarna och Qviding ett sämre publiksnitt än Ängelholm. Förklaringen till att dessa två återfinns i botten av pubilkligan behöver kanske inte utvecklas närmare, då de i sammanhanget är alltför små fiskar i alltför stora dammar. Ängelholm befinner sig förstås också i en konkurrenssituation eftersom ovan nämnda Helsingborg inte ligger alltför långt bort geografiskt. Det stora problemet för en klubb som Ängelholm tror jag dock handlar om tradition. Jag vet att jag vid något tidigare inlägg har berört att det finns 'fotbollsstäder' och 'hockeystäder', vilket innebär att den ena eller andra idrotten dominerar kraftigt på den givna orten (på akademiska kallas detta 'geographical path dependence'). Och eftersom Ängelholm av tradition är en hockeystad så hade Rögle Bandyklubb (som de ju faktsikt heter) som topplag i näst högsta serien förra säsongen ett pubilksnitt på över 3 000 åskådare att jämföras med ÄFF:s dryga 1 000. Ni kan själva tänka vilken skillnad detta innebär i reda pengar. Givetvis medför detta större intresse också mereffekter så som ökad möjlighet till att locka till sig sponsorer.

Det var ingen sprakande underhållning som bjöds på Träkan i eftermiddags, men ni vet hur det är: Ju närmare säsongens klimax man kommer desto mer är man beredd att släppa den idealistiska prestigen i utbyte mot de poäng som behövs i tabellen. 3-1-segern mot Djurgårdbrunn innebär att EIK nu är 180 minuter ifrån ett avancemang till trean. Serien avslutas för Oakens del mot de två bottenlagen Boo FF och Turkiska SK samtidigt som enda kvarvarande utmanaren, Järla, har ett på pappret betydligt knivigare restprogram. Nackalaget har dock den klart bättre skillnaden, vilket innebär att två droppade EIK-poäng kan betyda att man smiter förbi.

Hur verkligheten såg ut på Stora Valla i eftermiddags vet jag inget om, även om webradion gjorde så gott de kunde för att förmedla någon slags bild av skeendet. Resultatet, 6-1 mot Jönköping Södra, var i vilket fall entydigt och DIF är återigen endast en pinne från kvalplatsen. GIF Sundsvall har dock på måndag möjlighet att ånyo utöka avståndet, då Brage gästar Norrporten Arena.

Daniel Sturridge har viss konkurrens i Chelseas anfall, men den unge engelsmannen har med ett par fina insatser på sistone ställt sina mer namnkunniga rivaler/kompisar i skuggan. Mot Sunderland förra helgen svarade han för ett mål som av förklarliga skäl kommer att finnas med i diverse highlightssvep när säsongen sammanfattas. Har ni missat målet i fråga kan ni se det här i en, well, lite oväntad tappning...

Och tänk: Idag firar Sveriges Radios Sportextra 50 år. Lyssnarna har till jubiléet fått rösta fram sitt favoritklipp (heter det förresten klipp när det handlar om radio?) och vinnare blev, inte helt oväntat, Lasse Granqvists euforiska referat från den sanslösa vändningen mot Finland i 2003 års hockey-VM. Inget fel med det givetvis, men just Granqvist har ju bjudit på många classics genom åren. Och efter Arsenals dubbla självmål mot Blackburn idag så är det förstås lätt att sträcka sig efter denna godbit från förra sommarens VM...

Champions League har som bekant kickat igång i dagarna och den inledande omgången har väl inte bjudit på några större överraskningar, frånsett då kanske Inters hemmatorsk mot Trabzonspor. Nye Intertränaren Gasperini har väl inte någon pangstart på säsongen, men säger sig ändå ha fullt stöd från ägare Moratti. Och två matcher säger ju förstås ingenting.

Inget nordiskt deltagande i CL denna sässe alltså, men i Europa League som drar igång ikväll återfinns såväl Malmö FF som danskjävlarna i FC Köpenhamn och OB Odense. MFF, som kommer få ett mastigt höstprogram, då det nu står klart att den sista omgången av allsvenskan kommer att spelas enligt plan. Någonstans på vägen skall ju också ompelet av den tidigare avbrutna matchen mot Djurgården in på schemat.

Well, vad är det då MFF har att vänta i sitt fortsatta Europaäventyr? AZ Alkmaar, Metalist Charkov och Austria Wien har setts som en lite halvtråkig lottning publikmässigt, men det finns faktiskt intressanta poänger med alla tre motståndarlagen.

AZ är ju från en svensk horisont bekanta eftersom de två landslagsspelarna Rasmus Elm och Pontus Wernbloom håller till i klubben från oststaden Alkmaar. Klubben blev ju också den som till slut bröt de tre storklubbarnas hegemoni i den holländska ligan när de vann ligan 2009.

Austria Wien har kanske en mindre namnkunnig spelartrupp, men de har ju å andra sidan en historia med Malmö FF. När skåningarna nådde Europacupfinalen 1979 var det ju just Austria Wien som besegrades i semifinalen.

Metalist har en trupp med en hel mängd sydamerikaner och är, sannolikt i alla fall, en riktigt svår motståndare att komma förbi. Den ukrainska klubben lär också spela en indirekt roll i ett av de mest märkliga supporterskapen i fotbollsvärlden. 1969 var den då sovjetiska klubben på turné i England och under denna spelade de en vänskapsmatch mot dagens Premier League-klubb Wigan Athletic. Även om Wigan på den tiden var en Non League-klubb (de valdes in i Football League först 1978) så imponerade deras organisation och hemmaarena så mycket på en av Metalistledarna att denne i fortsättningen valde att sympatisera med Lancashireklubben. Ledarens namn: Michail Gorbatjov, sedermera generalsekreterare i kommunistpartiet och nedmonterare av supermakten Sovjetunionen.

...fast andra uppgifter gör förstås gällande att Gorbys (påstådda) Wiganengagemang grundar sig i ungdomsläsning av George Orwells Vägen till Wigan Pier...

Ok, Champions League-start i antågande och som vanligt emotser jag detta med blandade känslor. Världens bästa fotboll, javisst; men turneringen är också den definitiva symbolen för att ALLT i den moderna fotbollen handlar om pengar.

Nåväl, 32 hoppfulla klubbar på startlinjen och givetvis är FC Barcelona favoriter till att försvara sin titel från i våras. Katalanerna mjukade upp inför dagens uppsnackade premiär mot Milan med att kryssa borta mot Real Sociedad i lördags, men då satt också ett par miljarder på bänken/läktaren. Närmast att utmana Barca är sannolikt Manchester United, Real Madrid och Bayern München (som dessutom motiveras av att finalen liras på deras egen Allianz Arena), men ännu vet ingen heller var Manchester Citys gräns går den här säsongen. Varning för de ljusblå alltså.

City gör ju sitt första framträdande i de här sammanhangen, något som också gäller rumänska Otelul Galati. En snabb genomgång av truppen säger mig absolut ingenting (den enda liraren som av Transfermarkt värderas till över en miljon euro är backen Cornel Rapa som skulle gå på loss på 1,1 millar...), men på tränarbänken finns i alla fall gamle mittfältsklassikern Dorinel Munteanu. Gott så.

Det känns kul att konstatera att Rasmus Jönsson fått en flygande start på sin karriär i Wolfsburg, då steget från Allsvenskan till Bundesliga ofta visat sig vara stort. Många har också uttryckt farhågor om att den tunne helsingborgaren (Jönsson väger 69 kg fördelat på 191 cm) riskerar att bli en alltför liten fisk i den stora tyska dammen. Bäst för Jönsson att han fortsätter att prestera dessutom, då tränaren Felix Magath har inrättat en diger böteslista för prestationer över par. Misslyckas man att ta bollen före studs kan det kosta 500 euro medan hörlurar på bussen går på halva summan. Värst är det förstås att underlåta sig att inte utföra tränarens taktiska instruktioner, vilket drabbade forwardsduon Patrick Helmes och Mario Mandzukic efter förlustmatchen mot Borussia Mönchengladbach. 10 000 euro var fick de punga ut med efter detta...

Söndagseftermiddagen spenderades annars på den själlösa Swedbank Park i Västerås, där Degerfors, utan att spela speciellt bra alls, avfärdade ett svagt VSK med 5-3. Detta innebär att DIF, inför kvällens matcher, endast är en pinne från allsvensk kvalplats. Ikväll hoppas vi att Hammarby repat mod efter förra helgens förlust på Stora Valla och dänger Sundsvall på Söderstadion.

Missade Ekerös match mot Reymerholm igår eftermiddag, men rapporterna talar om en tämligen låst 0-0-historia på Zinken. Eftersom närmast jagande Järla gjorde hela 8-1 på Turkiska i fredags så är det nu endast två poäng ner för Oaken. Lägg därtill att tredjeplacerade FC Krukan ikväll har möjligheten att närma sig (i nuläget sex pinnar efter), förutsatt att det blir seger mot Vasasällskapet. Tre omgångar återstår efter detta och den som har studerat det resterande spelprogrammet kan konstatera att EIK:s lokalrivaler Skå kan bli ytterst behjälpliga i kampen om en plats i trean. Skå möter nämligen Krukan i nästa omgång och sedan Järla i den näst sista...

Tror inte att fotbollsförbundet har någon karriärrådgivare anställd, men om så vore hade sannolikt ett av de första råden till proffshungriga svenskar varit: Turkiet? Bra klimat, bra fotboll, bra pengar. Men tänk samtidigt på att landslagsradarn har ytterst svårt att få in landet på skärmen. Idag är det Samuel Holmén (Holmén spelar ju numera för Istanbul Büyüksehir Belediyespor) som beklagar sig i Sportbladet, då han ju som bekant gått från ordinarie hos Lasse Lager till outkast hos Erik Hamrén. Holmén hoppas nu att Johan Elmanders transfer till Galatasaray skall bidra till att landslagledningen får upp ögonen för Süper Lig. Homén är inte ensam. Gustav Svensson och Labinot Harbuzi är exempel på två andra spelare som för en tämligen bortglömd tillvaro i kebablandet. Den sistnämnde skall ju enligt uppgift överväga att istället erbjuda Albanien (där han har sina rötter) sina tjänster, om nu inte Hamrén & co visar mer intresse.

Vi kan efter gårdagens/nattens US Open-semifinaler konstatera att varken Andy Murray eller Caroline Wozniacki kommer att nå sina efterlängtade Grand Slam-titlar heller denna gång. Lite märkligt är det att den unga danskan kunnat hålla i förstaplatsen på rankingen så pass länge utan att ha lyckats leverera fullt ut i de allra största turneringarna. Mest notabelt var ändå Novak Djokovics fenomenala vändning mot Roger Federer. Serben kom inte bara tillbaka från 0-2 i set, utan låg i femte under 3-5 & 15-40 i Federers serve, då han tokchansade med en knallhård forehandretur. Efter att denna gått in svepte Djokovic genom resten av gamen och vann till slut med 7-5 i femte. Imponerande är bara förnmnet.

Till sist: Om ni inte redan kände till det så heter världens bäste fotbollsspelare för närvarande Wayne Rooney. Punkt.

Till slut kunde då Serie A sparka igång (såg förresten att Zlatan citerades på Svt igår och uttryckte att han inte riktigt visste varför premiären blivit fördröjd. Aningens ignorant uttalande av svensken faktiskt) igår kväll och säsongens första halvtimme bjöd ju på inte mindre än fyra mål, då både Milans och Lazios försvarsspel var kvar på sommarledighet. Efter denna sprakande inledning så lugnade det hela ner sig och det oavgjorda resulatet var till slut ganska fair, även om milanesarna hade mer av liret. Blir förresten riktigt spännande att fortsatt följa Lazios forwardsduo Djibril Cissé och Miroslav Klose under säsongen. Känns som det kan bli en och annan påse från dem.

Visst är TV-pucken såväl en anrik som viktig turnering och att man vill trycka på att det är på riktigt är förståeligt. Dock: När det talas om en 'lower body injury' efter att någon av killarna fått en smäll så blir det bara pajigt.

Bäst i veckan annars: Svt:s Korrespondenterna, som skärskådat kokainets väg från de colombianska odlingarna till de amerikanska vardagsrummen. En resa som går via de mexikanska narkotikakartellerna. Finns på Play och bör absolut ses.

Rationellt så vet vi att livet är bräckligt och att döden hela tiden finns närvarande. Ändå är det först när döden får ett ansikte som vi verkligen blir medvetna om dess existens. I fallet med Stefan Liv handlar det inte bara om ett ansikte, utan även om en stark personlighet som ofta stuckit ut från den gråa elitidrottarmassan. Livs smått sävliga karaktär och bohemiska framtoning gjorde honom till en av svensk idrotts största profiler och hans bortgång vid endast 30 års ålder är en tragedi som berör många. Närmast går förstås ändå tankarna till Livs hustru och barn.

Olyckan i Jaroslavl igår eftermiddag är långt ifrån den första med ett idrottslag inblandat, men det är, mig veterligt, första gången som konsekvenserna av en olycka drabbat så många olika länder. Förutom den uppenbara sorgen i Ryssland, så sörjer Slovakien idag Pavol Demitra, Vitryssland Ruslan Salei, Lettland Karlis Skrastins och Tjeckien Karel Rachunek, Josef Vacisek och Jan Marek. Lägg till dessa tysken Robert Dietrich och den kanadensiske tränaren Brad McCrimmon.

Detta är ett svårt inlägg att författa, men kontentan är att livet, på något sätt, ändå går vidare. Inte för att man nödvändigtvis vill det, utan för att det måste göra det.

Vi kan räkna in Tyskland och Italien bland de EM-klara lagen och fan vet om inte Europa- och världsmästarna Spanien snart gör de sällskap. Förutsättningen för att ett spanskt avancemang skall bli säkrat redan i afton är att det blir seger hemma mot Liechtenstein och eftersom man har 5-0 en bit in i andra så ser det ju mer än bra ut.

Kvalkvällen har dock bjudit på en del mer uppseväckande resultat och mest notabelt är kanske att fjolårets VM-åttondelsfinalister Slovakien totalt kraschade hemma mot Armenien (0-4). Detta innebär att de två översta platserna i gruppen sannolikt går till Ryssland och Irland. De två spelade tidigare ikväll 0-0 i Moskva efter irländska hjälteinsatser av Richard Dunne och Shay Given. Självmålskungen Dunne fick ta i så pass att han blev tvungen att byta ut sin nedblodade matchtröja, men dessvärre saknade reservtröjan nummer. Som tur var så hade den irländske materialaren med sig märkpenna så efter att en femma ritats på den nya tröjan så kunde Villabacken fullfölja matchen.

Annars blev det ju en pliktskyldig svensk seger i San Marino (även om lilleputtarna alltså höll rent så länge de var lika många på planen) och när vi nu tagit in resultaten i de andra grupperna så kan vi konstatera att svenska segrar mot Finland och Holland i oktober tar oss vidare som bästa grupptvåa (eller alternativt gruppsegrare). Enkel operation på pappret. Betydligt svårare i praktiken.

...älskar förresten den ambition som Kim Källström ALLTID visar upp när han spelar fotboll. Ett föredöme för alla landets unga spelare att se upp till.

Aight, dags för ny kvalmatch för Sverige i afton och som bekant är det ju mikrostaten San Marino som står på andra planhalvan denna gång. Matchstart 20.00 på Stadio Olimpico (ett arenanamn man förstås kan fundera kring...) och vad det verkar får vi se tre ändringar i den blågula elvan. Martin Olsson, Rasmus Elm & Ola Toivonen kommer in i stället för Oscar Wendt, Anders Svensson & Sebastian Larsson. En svensk seger skall ju vara en formalitet och idag visar våra vänner på Sportbladet att den svenska förmågan att göra pulvermos av kvalens lilleputtar faktiskt numera är av europeisk toppklass. Endast Tyskland lär ha en bättre rating i detta sammanhang (jag har inte riktigt orkat gräva ner mig i hur de har plockat fram statsen). Annat var det ju förr och man minns ju bland annat de två hemska matcherna mot Luxemburg i kvalet till EM 2000 med obehag (2-0 hemma, efter att Gary Sundgren buats ut av göteborgspubliken följdes av 1-0 borta i vad som skulle bli Pär Zetterbergs sista resa med landslaget).

Sannolikt blir det begränsat med mycket dramatik i ovannämnda drabbning, men glöm inte att många andra kvalmatcher ikväll kan bli avgörande för var EM-plåtarna till slut hamnar. Från en nordisk horisont noterar man naturligtvis 'slaget i Parken', där Drillos norrbaggar i princip kan cleara EM-spel, förutsatt då att Danmark besegras.

Fortfarande svider Ungernmatchen rejält, men tack och lov har helgen på andra håll bjudit på betydligt trevligare fotbollsresultat. Igår eftermiddag tog nämligen Ekerö IK ytterligare ett steg mot seriesegern i mellersta fyran då brittiskt präglade Långholmen slogs tillbaka med 4-2 på Essinge IP. Hemmalaget fick förresten avsluta den heta matchen med nio man efter att sinnet runnit över hos ett par av lirarna. Hade domaren dessutom tillämpat nolltoleransregeln även för svordomar på engelska så är det tveksamt om matchen hade kunnat slutföras. Nåväl, tre poäng till Oaken och med fyra omgångar kvar så har man fyra pinnar ner till närmast jagande Järla. Notera dock att FC Krukan, ytterligare två poäng efter, har möjlighet att knappa in något på EIK, förutsatt då att de vinner sin hängmatch mot Spånga på onsdag.

Precis som under fjolårssäsongen så lyckades Degerfors IF endast bärga en enda poäng under augusti månad. Denna formdip har ju inneburit att den direkta kontakten med toppen har förlorats, men en strimma hopp går ändå att nära efter att Hammarby idag besegrats på Valla med 3-2. Samtliga DIF-mål av Peter Samuelsson som ännu en gång visade vilken ruggig boxforward han är.

Hoppas förresten att ni såg dokumentären Fotbollens sista proletärer på Svt i afton (om inte så tror jag att den ligger på Play ett tag framöver). Även om parren mellan IFK Göteborgs åttiotalslag och det svenska folkhemmet känns något twistad, så är det naturligtvis en hel mängd godsaker man bjuds på, såväl på som utanför planen. Vilka lirare och vilka personligheter Blåvitt hade!

Jag tillhör inte de människor som tror på ödet, men kanske skipades ändå någon form av gudomlig rättvisa när Genoaanfallaren Gergely Rudolf i slutminuterna lyckades undkomma bevakningen från nye lagkamraten Andreas Grankvist och därmed kunde ge Ungern segern i gårdagens kvalmatch. Som bekant har ju Sverige vid de två föregående bortakamperna i Budapest lyckats sy in de tre poängen i slutskedet.

Idag känner man förstås en stor besvikelse och jag skulle vilja bryta ner denna besvikelse i tre steg:

1. Resultatet. Det är elitidrott vi talar om och då är, när det kommer kritan, resultatet allt som räknas. Noll poäng i Budapest är ingen katastrof, men likväl en svår missräkning för Hamréns landslag.

2. Hur matchen genomfördes. Det svenska försvarsspelet fungerade överlag dåligt över hela planen och även om tidningskrönikerna idag går hårt åt backlinjen (som förvisso var skakig matchen igenom) så måste man ha klart för sig att fotboll är ett lagspel, där elva man har ett ansvar för att det skall fungera såväl framåt som bakåt. Mot Finland i juni firade Sverige stora triumfer genom att gå hårt åt de finska uppspelen. Igår uppträdde Ungerns backlinje nästan lika tafatt som Finlands på Råsunda, men tyvärr lyckades de blågula inte tillräckligt utnyttja detta. Att sedan Sverige hade målchanser för att göra både ett andra och ett tredje mål är sekundärt i sammanhanget.

3. Vi är inte bättre än så här. Sverige har så här långt förlorat två matcher i EM-kvalet. Gemensam nämnare: Olof Mellberg har varit frånvarande i bägge matcherna. Det blev igår kväll plågsamt tydligt att Sverige utan Gullsångssonen inte har den kvalité som krävs när det blåser som hårdast. Efter förlusten i Amsterdam förra hösten sågades Behrang Safari. Idag är det hans ersättare på vänsterbacken, Oscar Wendt, som hängs. För media är det ju i sammanhanget perfekt med en syndabock, men Wendt var på inget sätt ensamt skyldig till förlusten igår.

Fortsättningen då? Ja, närmast väntar ju San Marino i Serravalle på tisdag och tre svenska pinnar där skall förstås vara en formsak. Vi får inte glömma att Sverige fortfarande har ett tydligt grepp om andraplatsen i gruppen, även om möjligheten att avancera som bästa tvåa kraftigt minskade i och med torsken i Budapest.

Ikväll klockan 19.45 är det alltså dags för Sverige att äntra den arena som tidigare hette Nepstadion, men som numera bär namn efter Ferenc Puskas, otvivelaktigt Ungerns främsta bollspelare genom tiderna. Ungern har ju varit en frekvent motståndare under 2000-talets kvalspel och de tre senaste matcherna i Budapest har som bekant slutat med svenska segrar. 2003 vann Sverige med 2-1 efter två Marcus Allbäck-mål och såväl 2005 som 2009 så avgjorde ju Zlatan Ibrahimovic i matchernas döende sekunder.

Den elva som media tycks vara överens om är följande: Isaksson - Lustig - Maestro - Granen - Wendt - Källström - Taco - Seb Larsson - Toivonen - Elmander - Zlatan. Mest diskussion har det varit kring wingplatserna där förstås både Emir Bajrami och Christian Wilhelmsson utmanar. Försvarslinjen tycks, i Olof Mellbergs frånvaro, mera gjuten, men det som oroar något är ju den begränsade speltiden hittills under säsongen för vissa av spelarna.

Antar att ni är väl inlästa på förutsättningarna och därmed metvetna om att en svensk viktoria i i afton innebär att möjligheten till avancemang som bästa tvåa är stor. De grupper vi närmast skall ha koll på i detta case är grupp B (Rep. Irland, Ryssland & Slovakien), F (Grekland, Kroatien & Israel), G (England & Montenegro) och H (Portugal, Danmark & Norge).

Ibland är det ju kul att på kvällstidningsmanér skoja till rubrikerna och ovanstående lina syftar givetvis på att den endast 28 år gamla Värnamotjejen Annie Lööf av en enig valberedning föreslås bli centerpartiets nye ordförande. Lööfs målsättning är (givetvis) att tydligare profilera det egna partiet (går det att föreställa sig en tillträdande partiledare som säger motsatsen?), vilket kan behövas. I Synovates opinionsmätning förra veckan hamnade centern under fyraprocentsspärren...

Föryngring i politikerleden alltså (Miljöpartiets Gustav Fridolin är ju årsbarn med Lööf) och även vänsterpartiet kan inom kort ha en snäppet fräschare feja (med all respekt för Lars Ohly...) som frontfigur. Och vi som gillar spektakulätra namn håller förstås tummarna för Rossana Dinamarca...!

Inga riktiga supercrackers innan transferfönstret bommade igen inatt, men en hel del spännande övergångar offentliggjordes i alla fall. Arsenal och Roma var inte oväntat två av de mer aktiva klubbarna medan flera av de stora elefanterna tog det mera piano. Jag har inte hunnit gå igenom hela listan med transfers, men spontant skulle jag säga att Juventus köp av Eljero Elia är ett av mest intressanta. Den trixige holländaren kan komma att bilda ett ruggigt giftigt wingpar med den hyperbegåvade serben Milos Krasic.

Har så här långt inte sett så mycket friidrotts-VM. Dels beroende på att TV-tiderna är skeva och dels beroende på att jag inte känner något större intresse. Kikade dock lite i eftermiddags och fick då se tre amerikanska guld inom loppet av en halvtimme. Jesse Williams vann höjdhoppet medan Lashinda Demus segrade på 400 meter häck efter en rasande duell mot Jamaicas Melaine Walker. Båda var favoriter som höll och några större glädjeexplosioner fick vi inte se från någon av dem. Desto roligare då att se 1500 meters-segrarinnan Jennifer Barringer-Simpson som såg närmast chockad ut efter att ha spurtat ner brittiskan Hannah England (rätt namn på rätt plats, då tjejen är från Oxford) och spanjorskan Natalia Rodriguez.