Slutet för bloggen
Indeed. Det blir nu inte mer skrivet i detta forum. Orsakerna till detta avslut är flera: Bristande motivation, brist på läsarrespons och en re-make av bloggportalen som jag inte pallar att ta in gör att jag känner att det räcker här och nu.
Cirka tre år sedan har gått sedan jag sjösatte detta projekt i samband med Premier League-starten hösten 2009 och under denna period har jag i bloggen förstås bjudit på ett antal enfaldiga, platta och rent av bottenlöst trista inlägg, vilka tveklöst prövat läsarnas tålamod. Detta erkännes villigt och utan förbehåll och jag hoppas att jag i någon mån kan bli förlåten för detta av er...
...men ibland tror jag också att jag lyckats få in en och annan finurlig reflektion; kommit med någon passus som faktiskt skänkt lite insikt och någon gång tror jag mig till och med att jag kunnat bjuda er på ett litet garv. Ni som kommit med tillrop längs vägen har också bidragit till att denna sida emellanåt har haft viss verkshöjd. Tack för det.
Hur jag nu skall få utlopp för mitt skrivande, mina tankar och min önskan att skapa listor vet jag ännu inte, men jag vill avsluta med att låna ett par ord av P.O Enquist som på något sätt talar om att jag kanske någon gång i framtiden comebackar i någon form. Men om detta vet jag som sagt dock ännu inget.
Ranka historiska mål är en idiotisk sysselsättning men underhållande, och det är inte så mycket som är underhållande, annat än att skriva, när det känns så, eller sex, eller ranka historiska mål, så varför inte?
Tack
/Rub
Vem i hela världen kan man lita på?
Så, halvvägs genom de trettionde olympiska sommarspelen i London är det dags för en reflektion i bloggen. Och denna skall faktiskt handla om det tämligen begränsade engagemang jag känner för detta gigantiska skådespel,
Orsakerna till detta kan sägas vara två:
1. Världen har förändrats.
2. Jag har förändrats.
Som ni vet heter det ju att de olympiska spelen skall vara det tillfälle där nationsgränser suddas ut och där världens ungdom skall samlas i ädel kamp för de goda idealen, utan politiska eller ekonomiska undertoner. Som ni också vet så är det i praktiken helt tvärtom. Sålunda är OS världens kanske största enskilda marknadsplats samtidigt som nationell prestige räknas i resultat, resultat och åter resultat.
När jag var yngre gick jag på en del av det där. En svensk medalj var alltid en svensk medalj oavsett om den bärgats av en nationell ikon som J-O Waldner eller av någon okänd seglare från Göteborg. Minnesvärt bland annat är när jag och Kalle, koffeinintoxikerade bortom allt sunt förnuft, jublade över krullhårige gevärsskytten Jonas Edmans nattliga triumf i Sydney 2000.
Idag bryr mig ganska lite om en lönning snubbe som skjuter lerduvor och tar sig upp på prispallen råkar ha samma pass som undertecknad eftersom idrotten i fråga inte på något sätt intresserar mig. Jag känner inte så mycket mer för de andra svenska medaljörerna i spelen så här långt, även om både Sara Algotsson-Ostholts och Lisa Nordéns medaljer erövrats i grener som bygger på att man måste vara bra på flera olika saker, vilket i sig är beundransvärt.
Ett annat skäl till att ha en tveksam hållning till OS är, dessvärre, den dopingproblematik som finns inom idrotten idag. Rekommenderar förresten den dokumentär i ämnet Svt körde härom veckan om den nu finns kvar på Play. Visst är man oskyldig så länge motsatsen inte bevisats, men det innebär ju inte att man inte kan känna tveksamhet inför vissa deltagare. Exempelvis segrade ju tidigare bloddopade kazaken Alexander Vinokourov i cykelns linjelopp förra söndagen, något som inte kändes riktigt bra. Tidigare idag joggade också de två sprintrarna Justin Gatlin och Dwain Chambers hem sina respektive försöksheat på 100 meter, båda som bekant också med dopingavstängningar i bagaget. Vi vet inte om dessa två nu kör med justa metoder och lika lite vet vi vad deras konkurrenter, med Usain Bolt i spetsen, har valt för sorter vid lösgodishyllan....
Nåväl, ikväll hoppas vi i vilket fall på Michel Tornéus i längdfinalen och på Therese Alshammar på 50 meter fritt. Två av den svenska truppens klart skönaste profiler om ni frågar mig.
Det måste vara radion
Kommer på mig själv med att jag ännu inte kommenterat det faktum att Spanien förra söndagen plockade hem sitt tredje raka mästerskap och därmed blev första nation att gå iland med detta. Någon skulle eventuellt flagga för Uruguay som följde upp sina två OS-segrar 1924 och 1928 med att vinna hemma-VM 1930, men däremellan fick ju de ljusblå se sig slagna av sina sydamerikanska rivaler hemma i Copa America ett par gånger så de får nog sträcka vapen mot spanjorerna ändå.
Nu skall det ju sägas att italienarna var något olyckliga i finalen eftersom de ju först fick Chiellini skadad i första och sedan Motta i andra när Prandelli redan genomfört sina tre byten. Nu hade det ju knappast hjälpt Italien om de fått vara elva man hela matchen. Nej, då hade ju spanjorerna betydligt jobbigare mot sina iberiska kusiner från Portugal i semin, där det faktiskt var nära att mästarna detroniserats.
Men, vad kan nu hindra Spanien från att gå emot ännu en stor seger i Brasilien om två år? Laget är ju fortfarande relativt ungt och man visade ju nu i EM att frånvaron av enskilda spelare, trots den obestridlliga kvaliteten på dessa, inte är något som hindrar fortsatt framgång. Betänk att Carles Puyol och David Villa, två instrumentala komponenter i de tidigare triumferna, alltså saknades denna gång. Favorittrycket kommer dock möjligen delas något med värdnationen Brasilien som förstås kommer att hypas in absrdum inför detta skådespel.
Och apropå mästare: För en liten stund sedan säkrade den ojämförlige Roger Federer sin sjunde (!) Wimbledontitel när hemmahoppet Andy Murray till slut kunde besegras med 3-1 i set. Segern innebär också att schweizaren återtar positionen som världsetta. Värdens främste idrottsman det senaste decenniet...?
Annars är det ju semestertider som gäller nu även om undertecknad ännu inte givits möjligheten att inträda i detta heliga tillstånd. Svenskens behov att få resorta och ägna sig åt 'inget speciellt' är ju, vad det verkar, omättligt (nu finns det ju många som faktiskt gör saker på sin semester, men jag är övertygad om att ni förstår vad jag menar...). Jag har dock tjuvat lite under helgen vad gäller 'inget speciellt'-aktiviteter för vad kan egentligen vara mer nonsensbetingat än att skapa en Spotifylista med låtar som figurererade frekvent i Radiosportens sändningar under tidigt 90-tal? Kravbilden var på den tiden tydlig: Satsa på mycket svenskt och satsa på tämligen lättsamma låtar så att dessa utan större åthävor kunde brytas av för målrapporter från Gavlerinken, Rocklunda eller Delfinen. Nåväl, min take av det hela hittar ni här:
Playlist Radiosporten
Från radio till radio: Sommar i P1 har nu rullat i två veckors tid och bäst hittills enligt mitt förmenade är den norske författaren Jo Nesbö, tätt följt av den finurliga och charmerande Klara Zimmergren. Ni bör, om ni inte har gjort det, också ratta in John Guidettis program från den 27 juni. På många sätt är det märkligt, men det är samtidigt fascinerande att höra Guidetti dra sin story so far.
Slutligen: En ögonblicksbild från Rörstrandsgatan dagen efter Spaniens viktoria i EM-finalen. Någon slags jävla symbolik går väl ändå att skönja...?
Nu skall det ju sägas att italienarna var något olyckliga i finalen eftersom de ju först fick Chiellini skadad i första och sedan Motta i andra när Prandelli redan genomfört sina tre byten. Nu hade det ju knappast hjälpt Italien om de fått vara elva man hela matchen. Nej, då hade ju spanjorerna betydligt jobbigare mot sina iberiska kusiner från Portugal i semin, där det faktiskt var nära att mästarna detroniserats.
Men, vad kan nu hindra Spanien från att gå emot ännu en stor seger i Brasilien om två år? Laget är ju fortfarande relativt ungt och man visade ju nu i EM att frånvaron av enskilda spelare, trots den obestridlliga kvaliteten på dessa, inte är något som hindrar fortsatt framgång. Betänk att Carles Puyol och David Villa, två instrumentala komponenter i de tidigare triumferna, alltså saknades denna gång. Favorittrycket kommer dock möjligen delas något med värdnationen Brasilien som förstås kommer att hypas in absrdum inför detta skådespel.
Och apropå mästare: För en liten stund sedan säkrade den ojämförlige Roger Federer sin sjunde (!) Wimbledontitel när hemmahoppet Andy Murray till slut kunde besegras med 3-1 i set. Segern innebär också att schweizaren återtar positionen som världsetta. Värdens främste idrottsman det senaste decenniet...?
Annars är det ju semestertider som gäller nu även om undertecknad ännu inte givits möjligheten att inträda i detta heliga tillstånd. Svenskens behov att få resorta och ägna sig åt 'inget speciellt' är ju, vad det verkar, omättligt (nu finns det ju många som faktiskt gör saker på sin semester, men jag är övertygad om att ni förstår vad jag menar...). Jag har dock tjuvat lite under helgen vad gäller 'inget speciellt'-aktiviteter för vad kan egentligen vara mer nonsensbetingat än att skapa en Spotifylista med låtar som figurererade frekvent i Radiosportens sändningar under tidigt 90-tal? Kravbilden var på den tiden tydlig: Satsa på mycket svenskt och satsa på tämligen lättsamma låtar så att dessa utan större åthävor kunde brytas av för målrapporter från Gavlerinken, Rocklunda eller Delfinen. Nåväl, min take av det hela hittar ni här:
Playlist Radiosporten
Från radio till radio: Sommar i P1 har nu rullat i två veckors tid och bäst hittills enligt mitt förmenade är den norske författaren Jo Nesbö, tätt följt av den finurliga och charmerande Klara Zimmergren. Ni bör, om ni inte har gjort det, också ratta in John Guidettis program från den 27 juni. På många sätt är det märkligt, men det är samtidigt fascinerande att höra Guidetti dra sin story so far.
Slutligen: En ögonblicksbild från Rörstrandsgatan dagen efter Spaniens viktoria i EM-finalen. Någon slags jävla symbolik går väl ändå att skönja...?
EM 26/31
Halvvägs genom kvartsfinalspelet i EM och läge för lite reflektioner av vad turneringen bjudit på så här långt. Vi kan bland annat konstatera att:
-Båda värdnationerna blev, precis som i Österrike/Schweiz för fyra år sedan, utslagna redan i gruppspelet. Polen såg ut att ha alla möjligheter inför slutrundan, men var frapperande bleka mot tjeckerna och avancemanget var faktiskt aldrig riktigt nära. Ukraina inledde ju på bästa sätt mot Sverige, men var sedan numret för litet mot Frankrike och England även om straffområdesdomaren lurade Marko Devic på en kvittering i matchen mot britterna.
-Sverige gjorde två bra matcher och en dålig och det räckte inte till vidare spel i turneringen. Lirarna skall ha all heder för den insats de bjöd på mot England, medan Ukrainamatchen var så diffus, luddig och svag att man knappt vill tänka på det. Det är efter dessa två smällar imponerande att gå ut och vinna över Frankrike (och vilket mål man lagade till...!), men dessvärre betydde ju detta noll och intet.
-Alla stora är fortfarande kvar, frånsett vice världsmästarna Holland som märkligt nog fick åka hem utan en enda pinne denna gång. Underdogromantikerna gråter möjligen över att småspelarna i sammanhanget nu är borta, men frågan är om inte UEFA är ganska nöjda med utfallet?
Hollands besegrare i gruppspelet, Portugal och Tyskland, är som ni säkert känner till de två lagen som är klara för semifinalspel. Portugiserna efter att till slut ha malt ner ett defensivt Tjeckien och tyskarna efter att, i en oväntat målrik tillställning, ha avfärdat det på många sätt märkliga Grekland. Grekerna som ju förresten gjorde fem mål på sju skott på mål på sina fyra matcher (och ett av de missade skotten var Karagounis straff mot Polen).
Ikväll väntar så stormötet mellan Spanien och Frankrike, där de förstnämnda gäller som rätt så klara favoriter, men grodätarna kan åtminstone luta sig mot en historia som talar för dem. VM 2006, EM 2000 och EM 1984 är tre tillfällen då fransmännen gått segrande ur striden. Chansen finns förstås även i afton, men i så fall måste Laurents Blanc lyfta sig ett antal snäpp sedan den usla torsken mot ett avsågat i Sverige i tisdags.'
Imorgon är det då dags för Italien-England och detta känns så öppet att det knappt går att gissa utgången. Englands dåliga straffacit genom åren blir dock kanske det som gör att man ändå tenderar att luta något mer åt Gli Azzurri som segrare...
Slutligen, ett par bilder från Ukraina, där vi alltså bevitnnade den, på många sätt, hemska svenska EM-premmen...
Samling i Fan Zone inför matchen. Frankrike-England rullar på
(den inte alltför stora) storbilden.
Värmningen
Ett blågult hav på Kievs Olympiastadion.
Lagen kommer ut till andra. So much more misery to come...
Det fanns dock mycket annat som var roligare att se. Här en liten skymt
av Dynamo Kievs hemmaarena bakom grönskan...
...och här den imponerande Mikaelskyrkan...
...men mäktigast av allt var nog ändå den väldiga Motherlandstatyn.
-Båda värdnationerna blev, precis som i Österrike/Schweiz för fyra år sedan, utslagna redan i gruppspelet. Polen såg ut att ha alla möjligheter inför slutrundan, men var frapperande bleka mot tjeckerna och avancemanget var faktiskt aldrig riktigt nära. Ukraina inledde ju på bästa sätt mot Sverige, men var sedan numret för litet mot Frankrike och England även om straffområdesdomaren lurade Marko Devic på en kvittering i matchen mot britterna.
-Sverige gjorde två bra matcher och en dålig och det räckte inte till vidare spel i turneringen. Lirarna skall ha all heder för den insats de bjöd på mot England, medan Ukrainamatchen var så diffus, luddig och svag att man knappt vill tänka på det. Det är efter dessa två smällar imponerande att gå ut och vinna över Frankrike (och vilket mål man lagade till...!), men dessvärre betydde ju detta noll och intet.
-Alla stora är fortfarande kvar, frånsett vice världsmästarna Holland som märkligt nog fick åka hem utan en enda pinne denna gång. Underdogromantikerna gråter möjligen över att småspelarna i sammanhanget nu är borta, men frågan är om inte UEFA är ganska nöjda med utfallet?
Hollands besegrare i gruppspelet, Portugal och Tyskland, är som ni säkert känner till de två lagen som är klara för semifinalspel. Portugiserna efter att till slut ha malt ner ett defensivt Tjeckien och tyskarna efter att, i en oväntat målrik tillställning, ha avfärdat det på många sätt märkliga Grekland. Grekerna som ju förresten gjorde fem mål på sju skott på mål på sina fyra matcher (och ett av de missade skotten var Karagounis straff mot Polen).
Ikväll väntar så stormötet mellan Spanien och Frankrike, där de förstnämnda gäller som rätt så klara favoriter, men grodätarna kan åtminstone luta sig mot en historia som talar för dem. VM 2006, EM 2000 och EM 1984 är tre tillfällen då fransmännen gått segrande ur striden. Chansen finns förstås även i afton, men i så fall måste Laurents Blanc lyfta sig ett antal snäpp sedan den usla torsken mot ett avsågat i Sverige i tisdags.'
Imorgon är det då dags för Italien-England och detta känns så öppet att det knappt går att gissa utgången. Englands dåliga straffacit genom åren blir dock kanske det som gör att man ändå tenderar att luta något mer åt Gli Azzurri som segrare...
Slutligen, ett par bilder från Ukraina, där vi alltså bevitnnade den, på många sätt, hemska svenska EM-premmen...
Samling i Fan Zone inför matchen. Frankrike-England rullar på
(den inte alltför stora) storbilden.
Värmningen
Ett blågult hav på Kievs Olympiastadion.
Lagen kommer ut till andra. So much more misery to come...
Det fanns dock mycket annat som var roligare att se. Här en liten skymt
av Dynamo Kievs hemmaarena bakom grönskan...
...och här den imponerande Mikaelskyrkan...
...men mäktigast av allt var nog ändå den väldiga Motherlandstatyn.
On a roll...
Sådärja, då är EM igång och även om jag inte hann se så mycket av inledningsmatcherna igår så kan det konstateras att varningen för ryssarna tycks befogad samtidigt som Grekland visade överlevnadsegenskaper i bästa 2004-anda när de fixade oavgjort mot Polen.
Idag fortsatter kalaset med den hett emotsedda B-gruppen, men även dessa matcher blir för min del svåra att fasa in i schemat eftersom vi i eftermiddag far mot Ukraina, Skissen är att vi alla fall skall kunna se andra av Holland-Danmark under vår mellanlandning i Wien. Återstår att se om detta funkar eller ej.
Jag hoppas förstås kunna bjuda på något litet alster därnerifrån, men bland mycket som är oklart på förhand måste vi också inräkna tillgång till internet. Vi får se vad som går att göra...
Idag fortsatter kalaset med den hett emotsedda B-gruppen, men även dessa matcher blir för min del svåra att fasa in i schemat eftersom vi i eftermiddag far mot Ukraina, Skissen är att vi alla fall skall kunna se andra av Holland-Danmark under vår mellanlandning i Wien. Återstår att se om detta funkar eller ej.
Jag hoppas förstås kunna bjuda på något litet alster därnerifrån, men bland mycket som är oklart på förhand måste vi också inräkna tillgång till internet. Vi får se vad som går att göra...
Krutov
Det är inte helt lätt att ta in alla gånger, men när jag var liten och började få en uppfattning om tingen i världen så pågick faktiskt Kalla kriget alltjämt. Som sex-sju-åring var det förstås inte helt självklart hur det hela hängde ihop även om man givetvis fattade att vi i Sverige hörde till det något diffusa "väst" medan det väldiga Sovjetunionen på något slags Christer Björkman-manér rattade det som kallades "öst". Och medan det som var väst (vi alltså) kändes luddigt och otydligt så var det kommunistiska öst raka motsatsen på många sätt. Framförallt kändes koncepttänket bra mycket mer utvecklat och inget koncept var tydligare och mer symbolladdat än superfemman.
I namnen Vjatseslav Fetisov, Alexej Kasatonov, Sergej Makarov, Igor Larionov och Vladimir Krutov rymdes såväl poesi som ett helt samhällssystem. I mer än tio års tid tjänstgjorde de i den röda ishockeyarmén och deras överlägsenhet var ofta brutal. När så Sovjetimperiet började vittra sönder såg dessa ishockeyvirtuoser möjligheten att inta också den kapitalistiska västvärlden och NHL-klubbarna var förstås inte sena att slänga fram papper och penna för att få över giganterna. För fyra av dem fem blev detta ett steg in i en ny värld. Den femte hette Vladimir Krutov.
Krutov hamnade i Vancouver, men lyckades trots sin enorma talang och skickliget inte ställa om till det nya liv han nu erbjöds. Det blev bara en säsong innan han stack vidare till Schweiz och sedan till Sverige. Tre år efter att han blivit världsmästare med Sovjet i Globen 1989 så lirade Vladimir Krutov division 2-hockey i Östersund. Idag avled Vladimir Jevgenivitj Krutov på ett sjukhus i Moskva efter en kort tids sjukdom. Det är ännu inte bekräftat, men sannolikt är det sviterna från ett långvarigt alkoholmissbruk som givit utslag.
Jag minns ärligt talet inte särskilt mycket av Krutov som spelare och kanske var det symptomatiskt att han brukade hamna på den otacksamma vänsteryttern när vi lirade bordshockey (medan Makarov och Larionov kunde elda in mål från sina kalaspositioner) hemma. Inte desto mindre: Det är en stor mästare som lämnat oss och som sådan förtjänar han all respekt.
I namnen Vjatseslav Fetisov, Alexej Kasatonov, Sergej Makarov, Igor Larionov och Vladimir Krutov rymdes såväl poesi som ett helt samhällssystem. I mer än tio års tid tjänstgjorde de i den röda ishockeyarmén och deras överlägsenhet var ofta brutal. När så Sovjetimperiet började vittra sönder såg dessa ishockeyvirtuoser möjligheten att inta också den kapitalistiska västvärlden och NHL-klubbarna var förstås inte sena att slänga fram papper och penna för att få över giganterna. För fyra av dem fem blev detta ett steg in i en ny värld. Den femte hette Vladimir Krutov.
Krutov hamnade i Vancouver, men lyckades trots sin enorma talang och skickliget inte ställa om till det nya liv han nu erbjöds. Det blev bara en säsong innan han stack vidare till Schweiz och sedan till Sverige. Tre år efter att han blivit världsmästare med Sovjet i Globen 1989 så lirade Vladimir Krutov division 2-hockey i Östersund. Idag avled Vladimir Jevgenivitj Krutov på ett sjukhus i Moskva efter en kort tids sjukdom. Det är ännu inte bekräftat, men sannolikt är det sviterna från ett långvarigt alkoholmissbruk som givit utslag.
Jag minns ärligt talet inte särskilt mycket av Krutov som spelare och kanske var det symptomatiskt att han brukade hamna på den otacksamma vänsteryttern när vi lirade bordshockey (medan Makarov och Larionov kunde elda in mål från sina kalaspositioner) hemma. Inte desto mindre: Det är en stor mästare som lämnat oss och som sådan förtjänar han all respekt.
A & B
Ok, som halvt om halvt utlovat kommer här en kortare fundering kring de lag som ingår i EM-grupperna A och B.
Grupp A
Hemmanationen Polen har slitit med målskyttet under våren så den gamla klassikern att repa mot ett brödgäng för att bygga självförtroende tillämpades igår då Andorra avfärdades med 4-0. Nu säger detta resultat förstås noll och intet och det skall faktiskt tilläggas att de två sista polska målen tillkom på straff. Jag har ändå känslan av att Polen är den något starkare av de två värdnationerna och kvalitet finns tveklöst i laget, inte minst hos Dortmundtrion Lukasz Piszczek, Jakub Blaszczykowski och Robert Lewandowski. Arsenalkeepern Wojciech Sczcesny har dessutom kapacitet att bli en av turneringens allra bästa målvakter.
Grekland känns i vanlig ordning ruggigt osexiga på förhand, möjligen då undantaget den långhårige Celtictjuren Giorgios Samaras som förväntas ordna grejorna framåt för Hellas. På mitten finns alltjämt 2004-hjältarna Kostas Katsouranis och Giorgios Karagounis, men frågan är hur längt det räcker? Nu är ju dock inte gruppmotståndet det allra tuffaste och vi vet förstås bättre än att skriva av grekerna helt...
Om Greklands lag är anonymt så kan detsamma verkligen sägas om Tjeckien. Lagets verkliga stjärna är förstås den hjälmbeprydde CL-hjälten Petr Cech, men utöver honom då? Ja, den begåvade, men ack så skadebenägne Tomas Rosicky finns på mitten och längst fram skall skyttekungen från 2004, Milan Baros, se till att de landsmän som tagit sig över gränsen (och de som är kvar hemma i Prag, Brno och Ceske Budejovice också förstås...) får jubla över tjeckiska baljor. Efter att ha laddat med en 1-2-torsk hemma mot Ungern så är väl inte förväntningarna superhöga i nuläget, vilket kan vara gynnsamt för tjeckerna. Skulle det bli respass redan i gruppen kan man också glädja sig att man har turneringens skönaste namn i truppen eller vad sägs om Theodor Gebre Selassie...?
Starkast i A-gruppen med fem dagar till avspark känns dock Ryssland. Starka namn i samtliga lagdelar och jag vill flagga lite för att ryssarna kan vara på väg mot den nivå man höll för fyra år sedan då man som bekant bland annat sopade banan med Sverige. 3-0-genrepet mot, ett förvisso luddigt, Italien skvallrar också om att man har bra koll på läget inför fredagens premme.
Grupp B
När Sverige vid lottningen till VM 2002 drogs in med Argentina, England och Nigeria kändes det rimligt att benämna detta som dödens grupp. Dock: Jämför man detta med det getingbo Danmark hamnat i nu så känns det som det handlar om äpplen och päron. MEN: Trots denna usla tumme med Fru Fortuna så har danskjävlarna chansen att gå vidare. Vad det gäller resursutnyttjande så är nämligen Morten Olsen en mästare i att göra den danska elvan bra mycket bättre än vad de ingående komponenterna egentligen borde medge. Största orosmolnet (förutom kanske motståndet då) är att man tvingats scratcha mångårige förstekeepern Thomas Sörensen på grund av skada, något som innebär att Evians, i landslagssammanhang orutinerade, Stephan Andersen får krypa in mellan stolparna.
Danmark gick ju förresten i kvalspelet en tuff strid med Portugal och nu drabbar de två alltså samman igen (de ingick som ni kanske minns också i samma kvalgrupp till VM 2010, då de lurade Sverige på Sydafrikaresan). Portugiserna är precis som danskarna outsiders i gruppen, men å andra sidan är Portugal, enligt min mening, det tvivelsutan mest opportunistiska av alla de 16 EM-lagen. I klartext innebär detta: De är beredda att ta tiill fler smutsiga trick än några andra för att nå dit de vill. Plus att de har en hårgeléindränkt kille som smällt in sextio (60) mål för Real Madrid den gångna säsongen. Varning alltså.
Men de båda nämnda lagen måste ändå överprestera betänkligt för att avancera eftersom två av turneringens verkliga huvudfavoriter står för motståndet. Vice världsmästarna Holland seglade igenom kvalspelet och kunde som ni kanske minns kosta på sig att förlora mot Sverige på Råsunda när EM-biljetten redan var i hamn. Egentligen är det inget som talar för att de orangea på något sätt kommer vara sämre än i Sydafrika för två år sedan och med Bert Van Marwijk vid rodret tycks de numera ha den desperation som de kanske delvis har saknat tidigare. Kvaliteten på lirarna behöver förstås inte ens diskuteras.
När det kommer till desperation är förstås Tyskland själva sinnebilden, men i VM senast var ju germanerna faktiskt charmlaget numero uno, inte minst efter de makalösa utspelningarna av England och Argentina. Och precis som fallet är med Holland: Varför skulle de vara sämre nu? Möjligen kan självförtroendet hos den kärna i laget som huserar i Bayern München vara något tilltufsat efter Champions League-haveriet, men jag undrar jag. Man har ju sedan VM fyllt på med unga stjärnor som Mats Hummels, Mario Götze och Marco Reus samtidigt som de flesta stora namnen finns kvar i minst samma klass som tidigare. Kommer inte försvinna före semifinalerna...
Grupp A
Hemmanationen Polen har slitit med målskyttet under våren så den gamla klassikern att repa mot ett brödgäng för att bygga självförtroende tillämpades igår då Andorra avfärdades med 4-0. Nu säger detta resultat förstås noll och intet och det skall faktiskt tilläggas att de två sista polska målen tillkom på straff. Jag har ändå känslan av att Polen är den något starkare av de två värdnationerna och kvalitet finns tveklöst i laget, inte minst hos Dortmundtrion Lukasz Piszczek, Jakub Blaszczykowski och Robert Lewandowski. Arsenalkeepern Wojciech Sczcesny har dessutom kapacitet att bli en av turneringens allra bästa målvakter.
Grekland känns i vanlig ordning ruggigt osexiga på förhand, möjligen då undantaget den långhårige Celtictjuren Giorgios Samaras som förväntas ordna grejorna framåt för Hellas. På mitten finns alltjämt 2004-hjältarna Kostas Katsouranis och Giorgios Karagounis, men frågan är hur längt det räcker? Nu är ju dock inte gruppmotståndet det allra tuffaste och vi vet förstås bättre än att skriva av grekerna helt...
Om Greklands lag är anonymt så kan detsamma verkligen sägas om Tjeckien. Lagets verkliga stjärna är förstås den hjälmbeprydde CL-hjälten Petr Cech, men utöver honom då? Ja, den begåvade, men ack så skadebenägne Tomas Rosicky finns på mitten och längst fram skall skyttekungen från 2004, Milan Baros, se till att de landsmän som tagit sig över gränsen (och de som är kvar hemma i Prag, Brno och Ceske Budejovice också förstås...) får jubla över tjeckiska baljor. Efter att ha laddat med en 1-2-torsk hemma mot Ungern så är väl inte förväntningarna superhöga i nuläget, vilket kan vara gynnsamt för tjeckerna. Skulle det bli respass redan i gruppen kan man också glädja sig att man har turneringens skönaste namn i truppen eller vad sägs om Theodor Gebre Selassie...?
Starkast i A-gruppen med fem dagar till avspark känns dock Ryssland. Starka namn i samtliga lagdelar och jag vill flagga lite för att ryssarna kan vara på väg mot den nivå man höll för fyra år sedan då man som bekant bland annat sopade banan med Sverige. 3-0-genrepet mot, ett förvisso luddigt, Italien skvallrar också om att man har bra koll på läget inför fredagens premme.
Grupp B
När Sverige vid lottningen till VM 2002 drogs in med Argentina, England och Nigeria kändes det rimligt att benämna detta som dödens grupp. Dock: Jämför man detta med det getingbo Danmark hamnat i nu så känns det som det handlar om äpplen och päron. MEN: Trots denna usla tumme med Fru Fortuna så har danskjävlarna chansen att gå vidare. Vad det gäller resursutnyttjande så är nämligen Morten Olsen en mästare i att göra den danska elvan bra mycket bättre än vad de ingående komponenterna egentligen borde medge. Största orosmolnet (förutom kanske motståndet då) är att man tvingats scratcha mångårige förstekeepern Thomas Sörensen på grund av skada, något som innebär att Evians, i landslagssammanhang orutinerade, Stephan Andersen får krypa in mellan stolparna.
Danmark gick ju förresten i kvalspelet en tuff strid med Portugal och nu drabbar de två alltså samman igen (de ingick som ni kanske minns också i samma kvalgrupp till VM 2010, då de lurade Sverige på Sydafrikaresan). Portugiserna är precis som danskarna outsiders i gruppen, men å andra sidan är Portugal, enligt min mening, det tvivelsutan mest opportunistiska av alla de 16 EM-lagen. I klartext innebär detta: De är beredda att ta tiill fler smutsiga trick än några andra för att nå dit de vill. Plus att de har en hårgeléindränkt kille som smällt in sextio (60) mål för Real Madrid den gångna säsongen. Varning alltså.
Men de båda nämnda lagen måste ändå överprestera betänkligt för att avancera eftersom två av turneringens verkliga huvudfavoriter står för motståndet. Vice världsmästarna Holland seglade igenom kvalspelet och kunde som ni kanske minns kosta på sig att förlora mot Sverige på Råsunda när EM-biljetten redan var i hamn. Egentligen är det inget som talar för att de orangea på något sätt kommer vara sämre än i Sydafrika för två år sedan och med Bert Van Marwijk vid rodret tycks de numera ha den desperation som de kanske delvis har saknat tidigare. Kvaliteten på lirarna behöver förstås inte ens diskuteras.
När det kommer till desperation är förstås Tyskland själva sinnebilden, men i VM senast var ju germanerna faktiskt charmlaget numero uno, inte minst efter de makalösa utspelningarna av England och Argentina. Och precis som fallet är med Holland: Varför skulle de vara sämre nu? Möjligen kan självförtroendet hos den kärna i laget som huserar i Bayern München vara något tilltufsat efter Champions League-haveriet, men jag undrar jag. Man har ju sedan VM fyllt på med unga stjärnor som Mats Hummels, Mario Götze och Marco Reus samtidigt som de flesta stora namnen finns kvar i minst samma klass som tidigare. Kommer inte försvinna före semifinalerna...
Sex dagar kvar
Ok, här har ni någon slags reversed EM-preview där grupperna C och D gås igenom hastigt. Skall se om jag kan få till något på grupp A och grupp B också, men detta är vad som bjuds tills vidare:
Grupp C
Regerande världs- och Europamästarna Spanien är förstås solklara gruppfavoriter även om man saknar både backlippan Carles Puyol och den man som vid de två senaste turneringarna slutat som bäste målskytt; David Villa. Mustaschmannen Vicente Del Bosque har dock ändå en källa av kvalitet att ösa ur och jag vill flagga för att Bilbaocentern Fernando Llorente kan bli den som fyller Villas skor...
Italien kommer, precis som när de vann VM 2006, till turneringen samtidigt som en präktig härva (Italien är ju på något sätt härvornas moderland) håller på att rullas upp på hemmaplan. Ytterbacken Domenico Criscito har fått lämna truppen eftersom hans namn finns med i utredningen om uppgjorda matcher medan Juventus Leonardo Bonucci verkar få åka med trots detta. Också fantommålvakten Gianluigi Buffon har hamnat i blickfånget då han skall ha degat ca 1,5 miljoner Euro på olika typer av spel hos en tobakshandlare i Parma (...!). 2006 lyckades man samla laget trots de yttre stormarna och vann turneringen (även när de vann VM 1982 så sammanföll detta med en stor utredning hemmavid), och Gli Azzurri sitter givetvis på spelarresurser som få andra. 0-3 mot Ryssland igår var dock inget vidare genrep att ta med sig in i EM...
De två lag som utmanar de sydeuropeiska storheterna är Kroatien och Irland, vilka båda gjort sig kända som besvärliga och svårbesegrade landslag. Vad gäller spelarkvalitet så finns den väl i större omfattning hos enheten från Balkan, där främst Tottenhams Luka Modric sticker ut. Irländarna kallar förstås upp den absoluta majoriteten av sina lirare från den engelska ligafotbollen, men lagets största profil återfinns nog ändå på tränarbänken där den karismatiske Giovanni Trappatoni residerar. Räkna med kors, vigvatten och vokabulär från italienarens sida.
Grupp D
Ukraina medverkar för andra i ett stort mästerskap och denna gång alltså som co-hosts, vilket som ni vet innebär att man inte behövt kämpa sig igenom ett tufft kvalspel. Detta betyder att Oleg Blochins lag fått ägna de två senaste åren åt vänskapsmatcher (två av förresten dem mot motståndarna i EM-premmen, Sverige), vilka förlöpt med blandade resultat. Igår genrepade man mot Österrike och föll med 2-3 efter att tydliga brister i försvarsspelet visats upp (enligt uppgift, that is...). Truppmässigt jobbar man primärt med lirare från hemmaligan och de enda utlandsbaserade spelarna är de två långhåriga blondinerna Anatoly Tymoschuk och Andrej Voronin. Lagets talisman är alltjämt den numera 35-årige anfallaren Andrej Shevchenko, men stora skadeproblem de senaste åren har innebrit att såväl framträdanden som mål varit sporadiska på sistone. Mycket talar dock ändå för att Sheva startar mot Sverige om en dryg vecka.
England har under våren gjort allt för att matcha Italien vad gäller turbulens och för att kunna matcha itaienarna så har man satsat på förbundskaptensbyte, interna truppkonflikter och, förstås, en hel rad med skador. Lägg därtill att deras bäste spelare, Wayne Rooney, är avstängd de två första EM-matcherna. Nytillträdde förbundskaparen Roy Hogdson kan åtminstone trösta sig med att han har bra koll på en av gruppmotståndarna efter alla sina år i svensk fotboll. Och trots att man fått stryka såväl Gareth Barry som Frank Lampard sista veckan så håller jag britterna som knappa gruppfavoriter.
Det stora kaoslaget i VM för två år sedan var ju tveklöst Frankrike, men i år verkar det finnas mer harmoni hos grodätarna då spelarnas förtroende för den gamle backhjälten Laurent Blanc som förbundskapten tycks massivt. Kvalitet finns ju tveklöst i laget, inte minst framåt där Franck Ribery och Karim Benzema kan se tillbaka på utmärkta klubbsäsonger. Mer tvekan bakåt då, där Milans semigalne Phillipe Mexes väntas hålla ihop styrkorna.
Sverige då? Ja, Hamréns manskap kommer till Kiev som glasklara underdogs i D-gruppen (hos alla andra än svensk press), men chansen att ta sig vidare finns absolut. Nyckeln är förstås att Zlatan Ibarhimovic möjligheter att kreera befrias samtidigt som det under kvalspelet stundtals skakiga försvarsspelet sitter. Vissa skadebekymmer innebär att man fått moderera en del med elvan, men vi kan nog utgå från atrt de som får chansen mot Serbien på tisdag är i princip desamma som sedan kliver ut på Olympiastadion i Kiev den 11:e.
Grupp C
Regerande världs- och Europamästarna Spanien är förstås solklara gruppfavoriter även om man saknar både backlippan Carles Puyol och den man som vid de två senaste turneringarna slutat som bäste målskytt; David Villa. Mustaschmannen Vicente Del Bosque har dock ändå en källa av kvalitet att ösa ur och jag vill flagga för att Bilbaocentern Fernando Llorente kan bli den som fyller Villas skor...
Italien kommer, precis som när de vann VM 2006, till turneringen samtidigt som en präktig härva (Italien är ju på något sätt härvornas moderland) håller på att rullas upp på hemmaplan. Ytterbacken Domenico Criscito har fått lämna truppen eftersom hans namn finns med i utredningen om uppgjorda matcher medan Juventus Leonardo Bonucci verkar få åka med trots detta. Också fantommålvakten Gianluigi Buffon har hamnat i blickfånget då han skall ha degat ca 1,5 miljoner Euro på olika typer av spel hos en tobakshandlare i Parma (...!). 2006 lyckades man samla laget trots de yttre stormarna och vann turneringen (även när de vann VM 1982 så sammanföll detta med en stor utredning hemmavid), och Gli Azzurri sitter givetvis på spelarresurser som få andra. 0-3 mot Ryssland igår var dock inget vidare genrep att ta med sig in i EM...
De två lag som utmanar de sydeuropeiska storheterna är Kroatien och Irland, vilka båda gjort sig kända som besvärliga och svårbesegrade landslag. Vad gäller spelarkvalitet så finns den väl i större omfattning hos enheten från Balkan, där främst Tottenhams Luka Modric sticker ut. Irländarna kallar förstås upp den absoluta majoriteten av sina lirare från den engelska ligafotbollen, men lagets största profil återfinns nog ändå på tränarbänken där den karismatiske Giovanni Trappatoni residerar. Räkna med kors, vigvatten och vokabulär från italienarens sida.
Grupp D
Ukraina medverkar för andra i ett stort mästerskap och denna gång alltså som co-hosts, vilket som ni vet innebär att man inte behövt kämpa sig igenom ett tufft kvalspel. Detta betyder att Oleg Blochins lag fått ägna de två senaste åren åt vänskapsmatcher (två av förresten dem mot motståndarna i EM-premmen, Sverige), vilka förlöpt med blandade resultat. Igår genrepade man mot Österrike och föll med 2-3 efter att tydliga brister i försvarsspelet visats upp (enligt uppgift, that is...). Truppmässigt jobbar man primärt med lirare från hemmaligan och de enda utlandsbaserade spelarna är de två långhåriga blondinerna Anatoly Tymoschuk och Andrej Voronin. Lagets talisman är alltjämt den numera 35-årige anfallaren Andrej Shevchenko, men stora skadeproblem de senaste åren har innebrit att såväl framträdanden som mål varit sporadiska på sistone. Mycket talar dock ändå för att Sheva startar mot Sverige om en dryg vecka.
England har under våren gjort allt för att matcha Italien vad gäller turbulens och för att kunna matcha itaienarna så har man satsat på förbundskaptensbyte, interna truppkonflikter och, förstås, en hel rad med skador. Lägg därtill att deras bäste spelare, Wayne Rooney, är avstängd de två första EM-matcherna. Nytillträdde förbundskaparen Roy Hogdson kan åtminstone trösta sig med att han har bra koll på en av gruppmotståndarna efter alla sina år i svensk fotboll. Och trots att man fått stryka såväl Gareth Barry som Frank Lampard sista veckan så håller jag britterna som knappa gruppfavoriter.
Det stora kaoslaget i VM för två år sedan var ju tveklöst Frankrike, men i år verkar det finnas mer harmoni hos grodätarna då spelarnas förtroende för den gamle backhjälten Laurent Blanc som förbundskapten tycks massivt. Kvalitet finns ju tveklöst i laget, inte minst framåt där Franck Ribery och Karim Benzema kan se tillbaka på utmärkta klubbsäsonger. Mer tvekan bakåt då, där Milans semigalne Phillipe Mexes väntas hålla ihop styrkorna.
Sverige då? Ja, Hamréns manskap kommer till Kiev som glasklara underdogs i D-gruppen (hos alla andra än svensk press), men chansen att ta sig vidare finns absolut. Nyckeln är förstås att Zlatan Ibarhimovic möjligheter att kreera befrias samtidigt som det under kvalspelet stundtals skakiga försvarsspelet sitter. Vissa skadebekymmer innebär att man fått moderera en del med elvan, men vi kan nog utgå från atrt de som får chansen mot Serbien på tisdag är i princip desamma som sedan kliver ut på Olympiastadion i Kiev den 11:e.
Med EM för dörren...
Fortsatt klent med bloggande, trots att EM endast är 10 dagar bort, men (hur lamt det än låter) jag har helt enkelt haft för mycket annat på bordet. Detta har exempelvis inneburit att jag har funderat mer på vad jag själv borde göra än på vad Erik Hamrén borde göra. Notera dock att detta inte per definition är ett tecken på psykiskt välmående...
Tänker mig ändå att det blir någon slags EM-preview i bloggen, men att denna får komma när alla lag spikat sina slutgiltiga trupper. Någon gång under helgen/nästa vecka kanske. Sedan väntar färd till Kiev på lördagen för att där följa öppningsmatchen mot värdnationen Ukraina på måndagen. Och någon form av rapportering kommer det väl bjudas på därifrån gissar jag. Känner ni förresten till någon som är sugen på plåtar till Frankrikematchen den 19:e så har vi fyra stycken över. Dessa är, som det brukade heta i Eurosports tävlingar, up for grabs...
Det är fascinerande med löpsedlar och det är intressant att fundera på vad som egentligen fångar människors intresse. Idag bjöd till exempel Aftonbladet på en unik (givetvis) 14-dagars-prognos (är det någon enda människa som har förtroende för dessa?) i vilken man proklamerar att värmen kommer tillbaka. Känns supertamt, men man får väl anta att löpsedelsmakarna på drakarna har rätt så bra koll på läget vad gäller Svenne Banans preferenser. Personligen blev jag dock betydligt mer intresserad av Vårt Kungsholmens löp som jag snappade upp när jag sneddade genom den förtjusande Västermalmsgallerian: Detta löd:
Erik Niva: -Rålis parklek är anarkistisk.
Två omedelbara frågor som dyker upp:
1. Vad menar karln?
2. Varför efterfrågas hans uppfattning om detta?
Dessa två frågor innebar naturligtvis att jag plockade med mig ett ex och även om resultatet av det hela var en ganska trist intervju med Niva (som bor i Fredhäll och därmed är att betrakta som en local) så lyckades Vårt Kungsholmen i detta fall i sitt uppsåt och det skall de ha all jävla cred för.
Har också hunnit med en snabb raid genom ett antal av stadens second hand-butiker idag och kan konstatera att såväl sneakers som nätverkskablar är svårfunna i dessa... (Saker som däremot är lätta att hitta: Orangea tischor med tryck, ballerinaskor och 3000-bitars-pussel.)
Tänker mig ändå att det blir någon slags EM-preview i bloggen, men att denna får komma när alla lag spikat sina slutgiltiga trupper. Någon gång under helgen/nästa vecka kanske. Sedan väntar färd till Kiev på lördagen för att där följa öppningsmatchen mot värdnationen Ukraina på måndagen. Och någon form av rapportering kommer det väl bjudas på därifrån gissar jag. Känner ni förresten till någon som är sugen på plåtar till Frankrikematchen den 19:e så har vi fyra stycken över. Dessa är, som det brukade heta i Eurosports tävlingar, up for grabs...
Det är fascinerande med löpsedlar och det är intressant att fundera på vad som egentligen fångar människors intresse. Idag bjöd till exempel Aftonbladet på en unik (givetvis) 14-dagars-prognos (är det någon enda människa som har förtroende för dessa?) i vilken man proklamerar att värmen kommer tillbaka. Känns supertamt, men man får väl anta att löpsedelsmakarna på drakarna har rätt så bra koll på läget vad gäller Svenne Banans preferenser. Personligen blev jag dock betydligt mer intresserad av Vårt Kungsholmens löp som jag snappade upp när jag sneddade genom den förtjusande Västermalmsgallerian: Detta löd:
Erik Niva: -Rålis parklek är anarkistisk.
Två omedelbara frågor som dyker upp:
1. Vad menar karln?
2. Varför efterfrågas hans uppfattning om detta?
Dessa två frågor innebar naturligtvis att jag plockade med mig ett ex och även om resultatet av det hela var en ganska trist intervju med Niva (som bor i Fredhäll och därmed är att betrakta som en local) så lyckades Vårt Kungsholmen i detta fall i sitt uppsåt och det skall de ha all jävla cred för.
Har också hunnit med en snabb raid genom ett antal av stadens second hand-butiker idag och kan konstatera att såväl sneakers som nätverkskablar är svårfunna i dessa... (Saker som däremot är lätta att hitta: Orangea tischor med tryck, ballerinaskor och 3000-bitars-pussel.)
Der tag
Av den långa europeiska fotbollssäsongen återstår nu bara en sista helg av drama (såvida ni inte har ögonen på italienska Serie B där striden om den andra direktplatsen till A rasar vidare en vecka till) och frågorna som gäller är:
-Skall West Ham eller Blackpool göra Reading och Southampton sällskap till PL?
-Vilket av Edinburghlagen, Hearts eller Hibernian, skall ta hem skotska FA-cupen (misstänker dock att en del av er inte bryr sig så extremt mycket om detta...)
-Skall sensationslaget Montpellier hålla hela vägen och plocka hem den franska ligatiteln?
-Kommer Bayern München bli den första klubben på 47 år som bärgar Europacupen/Champions League på hemmaplan.
Mina spontana svar är: West Ham, Hibs, Ja och Ja, men det fina är ju att vi faktiskt inte kan veta. Montpellier avslutar exempelvis mot redan nedflyttade jumbon Auxerre. Det BORDE vara lugnt, men fotbollen är ju ofta mer nyckfull och komplex än så.
Mest fokus, förståeligt, håller vi dock på Champions League-finalen som alltså avgörs ikväll på Allianz Arena i de norra utkanterna av München. För att kolla att allt såg ok ut inför denna uppgift åkte jag och Anthon ut till den väldiga, madrassliknande konstruktionen för ett studiebesök i samband med vår fältresa till München för två veckor sedan. Vi lyckades dock inte nå in i det allra heligaste utan fick nöja oss med en del av läktaren, lite gräs och förstås, Bayerns supportershop. Vi hann också avlägga ett besök i restaurangen där Anthon tog en öl, medan jag, ännu inte redo efter föregående kvälls eskapader, supportade Arjen Robbens lön med en cola till ett brutalt överpris.
-Skall West Ham eller Blackpool göra Reading och Southampton sällskap till PL?
-Vilket av Edinburghlagen, Hearts eller Hibernian, skall ta hem skotska FA-cupen (misstänker dock att en del av er inte bryr sig så extremt mycket om detta...)
-Skall sensationslaget Montpellier hålla hela vägen och plocka hem den franska ligatiteln?
-Kommer Bayern München bli den första klubben på 47 år som bärgar Europacupen/Champions League på hemmaplan.
Mina spontana svar är: West Ham, Hibs, Ja och Ja, men det fina är ju att vi faktiskt inte kan veta. Montpellier avslutar exempelvis mot redan nedflyttade jumbon Auxerre. Det BORDE vara lugnt, men fotbollen är ju ofta mer nyckfull och komplex än så.
Mest fokus, förståeligt, håller vi dock på Champions League-finalen som alltså avgörs ikväll på Allianz Arena i de norra utkanterna av München. För att kolla att allt såg ok ut inför denna uppgift åkte jag och Anthon ut till den väldiga, madrassliknande konstruktionen för ett studiebesök i samband med vår fältresa till München för två veckor sedan. Vi lyckades dock inte nå in i det allra heligaste utan fick nöja oss med en del av läktaren, lite gräs och förstås, Bayerns supportershop. Vi hann också avlägga ett besök i restaurangen där Anthon tog en öl, medan jag, ännu inte redo efter föregående kvälls eskapader, supportade Arjen Robbens lön med en cola till ett brutalt överpris.
End of the line
Jaha, Brynäs alltså mästare i torsdags och trots att jag under finalserien upptäckte att mina sympatier klart och tydligt fanns hos Skellefteå AIK, så känns det ändå kul att konstatera att en del av svensk hockeys framtid redan är här i och med de unga brynäsarnas framfart. Allra bäst var förstås lagkaptenen och snipern Jakob Sillvferberg som varit så bra att Ottawa omedelbart kallar över honom till Stanley Cup-slutspelet där han skall försöka skjuta ut Henrik Lundqvists New York Rangers. Går newyorkarna segrande ur playoffserien återvänder dock Silfverberg till Sverige för att delta i VM.
VM, ja. Känns inte som det är något superdrag kring denna turnering trots att turneringen alltså delvis spelas i Sverige. Annat var det för 23 år sedan, då Globen invigdes i samband med 1989 års hockey-VM. Sverige hade två år tidigare lurat Sovjet och deras superfemma på guldet i Wien och förväntningarna var höga. Resultatet för svenskt vidkommande blev då något av ett antiklimax eftersom ryssarna tog tillbaka guldet samtidigt som Tre Kronor blev utan medalj. Minnen från turneringen saknas dock inte. Det var ju då Kenta Nilsson gjorde sin klassiska frilägesdragning mot USA, vilken inspirerade en viss Peter Forsberg att prova samma variant i en OS-final ett par år senare. Och det var ju också då Håkan Södergren agerade sångare i den kanske allra mest legendariska av alla mästerskapslåtar. Jag minns att vi hade det inspelat på VHS när Södergren & co liveskrålar låten (vill minnas att Magnus "Sigge" Svensson var den efter Södergren mest framträdande vokalisten...). Har inte hittat denna på tuben, men däremot vad jag fattar är videon till det hela kompletterad med en fantastisk intervju med Håkan. Helt jävla magiskt förstås.
Närmast efter denna på samma VHS-band fanns en helt annan video, nämligen Traveling Wilburys End of the Line. Wilburys var ju supergruppernas supergrupp där de fem medlemmarna alltså var Bob Dylan, Roy Orbison, George Harrison, Tom Petty och Jeff Lynne. Fortfarande tycker jag det är förtrollande med den gungande gungstolen där den då nyligen avlidne Roy Orbisons gitarr placerats. Både videon och låten håller naturligtvis alldeles utmärkt även idag.
VM, ja. Känns inte som det är något superdrag kring denna turnering trots att turneringen alltså delvis spelas i Sverige. Annat var det för 23 år sedan, då Globen invigdes i samband med 1989 års hockey-VM. Sverige hade två år tidigare lurat Sovjet och deras superfemma på guldet i Wien och förväntningarna var höga. Resultatet för svenskt vidkommande blev då något av ett antiklimax eftersom ryssarna tog tillbaka guldet samtidigt som Tre Kronor blev utan medalj. Minnen från turneringen saknas dock inte. Det var ju då Kenta Nilsson gjorde sin klassiska frilägesdragning mot USA, vilken inspirerade en viss Peter Forsberg att prova samma variant i en OS-final ett par år senare. Och det var ju också då Håkan Södergren agerade sångare i den kanske allra mest legendariska av alla mästerskapslåtar. Jag minns att vi hade det inspelat på VHS när Södergren & co liveskrålar låten (vill minnas att Magnus "Sigge" Svensson var den efter Södergren mest framträdande vokalisten...). Har inte hittat denna på tuben, men däremot vad jag fattar är videon till det hela kompletterad med en fantastisk intervju med Håkan. Helt jävla magiskt förstås.
Närmast efter denna på samma VHS-band fanns en helt annan video, nämligen Traveling Wilburys End of the Line. Wilburys var ju supergruppernas supergrupp där de fem medlemmarna alltså var Bob Dylan, Roy Orbison, George Harrison, Tom Petty och Jeff Lynne. Fortfarande tycker jag det är förtrollande med den gungande gungstolen där den då nyligen avlidne Roy Orbisons gitarr placerats. Både videon och låten håller naturligtvis alldeles utmärkt även idag.
En ny vår?
Klent med bloggande på sistone och orsakerna till detta är flera. Varken tid eller riktig inspiration har funnits de senaste veckorna och i och med detta har produktionen mer eller mindre avstannat. Vad som händer framöver är svårt att sia om, men möjligen kan det EM-slutspel som alltmer närmar sig dra igång knackandet igen. Vi får se helt enkelt.
Från den allsvenska upptakten gläds jag, inte helt oväntat, av Åtvidabergs anmärkningsvärda framfart. Låt gå att det är Örebro, Gais och Gefle som fått smaka på det östgötska artilleriet, men 12 mål och nio poäng på tre matcher är ändå att betrakta som skapligt bananas för nykomlingarna. Återstår att se när reaktionen kommer (för det gör den).
Ligaracen ute i Europa tänkte jag inte dra så mycket om eftersom ni säkert är väl inlästa på läget med ungefär en månad kvar av säsongen. Konstateras kan dock att Borussia Dortmund igår kväll tog ett massivt kliv mot en försvarad bundesligatitel efter att ha besgrat rivalerna Bayern München med 1-0 hemma på Westfalenstadion (som den väl alltjämt kallas av gemene dortmundare...?). Undrar ändå om inte bayrarna kan tänka sig att kompromissa bort ligatiteln detta år för möjligheten att få spela Champions League-final hemma på Allianz den 19 maj? Skall detta bli verkliget måste dock Real Madrid överkommas i semin och det blir knappast någon picknick att gå hem med detta.
Annars kan vi konstatera att svensk idrotts verkliga dokusåpa de senaste 20 åren, det vills äga Malmö IF/MIF Redhawks (ni vet väl förresten att den här bloggen, som i huvudsak handlar om klubben, är den överlägset mest besökta på denna bloggportal?) fortsätter att rulla på; nu med skatteskulder som måste betalas samtidigt som kassakistan (givetvis) ekar tom. MIF vill ha mer pengar från investeraren Hugo Stenbeck som, enligt uppgift, förbundit sig att hysta in minst 18 millar per säsong i tre år. Stenbecks advokater menar dock att detta redan är clearat eftersom finansmannen satsade drygt 61 miljoner förra året och att detta alltså skulle täcka hela treårsperioden. Vet inte vem som kommer få rätt juridiskt, men man kan ju stillsamt undra hur fan föreningen har kunnat bränna över 60 miljoner på en säsong och ändå ha tokröda siffror i bokföringen...
Från den allsvenska upptakten gläds jag, inte helt oväntat, av Åtvidabergs anmärkningsvärda framfart. Låt gå att det är Örebro, Gais och Gefle som fått smaka på det östgötska artilleriet, men 12 mål och nio poäng på tre matcher är ändå att betrakta som skapligt bananas för nykomlingarna. Återstår att se när reaktionen kommer (för det gör den).
Ligaracen ute i Europa tänkte jag inte dra så mycket om eftersom ni säkert är väl inlästa på läget med ungefär en månad kvar av säsongen. Konstateras kan dock att Borussia Dortmund igår kväll tog ett massivt kliv mot en försvarad bundesligatitel efter att ha besgrat rivalerna Bayern München med 1-0 hemma på Westfalenstadion (som den väl alltjämt kallas av gemene dortmundare...?). Undrar ändå om inte bayrarna kan tänka sig att kompromissa bort ligatiteln detta år för möjligheten att få spela Champions League-final hemma på Allianz den 19 maj? Skall detta bli verkliget måste dock Real Madrid överkommas i semin och det blir knappast någon picknick att gå hem med detta.
Annars kan vi konstatera att svensk idrotts verkliga dokusåpa de senaste 20 åren, det vills äga Malmö IF/MIF Redhawks (ni vet väl förresten att den här bloggen, som i huvudsak handlar om klubben, är den överlägset mest besökta på denna bloggportal?) fortsätter att rulla på; nu med skatteskulder som måste betalas samtidigt som kassakistan (givetvis) ekar tom. MIF vill ha mer pengar från investeraren Hugo Stenbeck som, enligt uppgift, förbundit sig att hysta in minst 18 millar per säsong i tre år. Stenbecks advokater menar dock att detta redan är clearat eftersom finansmannen satsade drygt 61 miljoner förra året och att detta alltså skulle täcka hela treårsperioden. Vet inte vem som kommer få rätt juridiskt, men man kan ju stillsamt undra hur fan föreningen har kunnat bränna över 60 miljoner på en säsong och ändå ha tokröda siffror i bokföringen...
Karl-Erik Nilsson, Emmaboda
Jag följer inte kvällisarnas matchreferat med samma intensitet som jag gjorde när jag var yngre och därmed är jag lite osäker om domarna alltjämt tituleras med hemort eller inte. På något sätt var rättskiparnas hemvist i olika svenska småorter (ofta i alla fall) någon form av neutralitetsgarant och klassiker som Billy Fredriksson, Molkom och Börje Johansson, Tranås glömmer man ju inte i första taget. Båda dessa höll ju på med hockey, men bland fotbollsdomarna skulle jag vilja påstå att Karl-Erik Nilsson, Emmaboda är en av de allra mest legendariska. Samme Nilsson som nu alltså tagit över ordförandeklubban efter landskapsfränden Lars-Åke Lagrell. Vad detta innebär över tid är svårt att svara på, men Nilsson sätter åtminstone viss press på sig själv genom att säga att han efterträder 'Sveriges mest framgångsrika idrottsledare genom tiderna'...
Dags för Champions League-kvartar i veckan som kommer och extremt fokus på Milan-Barcelona av förklarliga skäl. Ingen drömlottning för något av lagen precis, men att som Glenn Strömberg påstå att sex lag är nöjda med kvartsfinallottningen och två är missnöjda (Milan & Barca) är möjligen något spetsat. Kan faktiskt tänka mig att sensationslaget Apoel Nicosia hade föredragit en något mer överkomlig motståndare än Real Madrid...
Har förresten på vänners inrådan börjat äta P3-dokumentärer i poddat format (min favorit av de ca 15 jag hunnit igenom så här långt är den om Stig Bergling). En av många saker som är intressanta i denna nutidshistoriska exposé är hur mycket språket och sättet att tala faktiskt förändras över tid. Rekommenderas.
Dags för Champions League-kvartar i veckan som kommer och extremt fokus på Milan-Barcelona av förklarliga skäl. Ingen drömlottning för något av lagen precis, men att som Glenn Strömberg påstå att sex lag är nöjda med kvartsfinallottningen och två är missnöjda (Milan & Barca) är möjligen något spetsat. Kan faktiskt tänka mig att sensationslaget Apoel Nicosia hade föredragit en något mer överkomlig motståndare än Real Madrid...
Har förresten på vänners inrådan börjat äta P3-dokumentärer i poddat format (min favorit av de ca 15 jag hunnit igenom så här långt är den om Stig Bergling). En av många saker som är intressanta i denna nutidshistoriska exposé är hur mycket språket och sättet att tala faktiskt förändras över tid. Rekommenderas.
Anja
Några rader ändå om fenomenet Anja Pärson som häromdagen deklarerade att hon avslutar sin karriär som alpin skidåkare efter årets säsong. Sveriges, vid sidan av kanotisten Agneta Andersson, främsta kvinnliga olympier förtjänar naturligtvis ett stort tack för showen när hon nu väljer att gå vidare med livet utan skidor på fötterna. Beakta också att Pärson lyckats bli världsmästare i samtliga fem discipliner, något som hennes företrädare som svensk alpindrottning, Pernilla Wiberg, inte var i närheten av.
Jag följer inte den alpina världscupen särskilt slaviskt, men det är tydligt att resultaten inte varit med Anja den gångna sässen och det är logiskt att motivationen avtar när avstånden till konkurrenterna plötsligt mäts i sekunder. Att inte ens hennes Tärnabytjurighet mäktar med det är lättförståeligt.
Anjas annus mirabilis var tveklöst 2007, då hon sopade hem tre VM-guld på hemmaplan i Åre. Mitt starkaste minne är dock när hon reste sig efter det våldsamma fallet i störtloppet i Vancouver-OS för att bara någon dag senare, trots enorma smärtor, ta medalj i kombinationen. Bragdigt värre...!
Jag följer inte den alpina världscupen särskilt slaviskt, men det är tydligt att resultaten inte varit med Anja den gångna sässen och det är logiskt att motivationen avtar när avstånden till konkurrenterna plötsligt mäts i sekunder. Att inte ens hennes Tärnabytjurighet mäktar med det är lättförståeligt.
Anjas annus mirabilis var tveklöst 2007, då hon sopade hem tre VM-guld på hemmaplan i Åre. Mitt starkaste minne är dock när hon reste sig efter det våldsamma fallet i störtloppet i Vancouver-OS för att bara någon dag senare, trots enorma smärtor, ta medalj i kombinationen. Bragdigt värre...!
There is no substitute for skill
Har, utan riktig framgång, försökt pressa Google på vem som egentligen står bakom citatet som utgör rubriken för detta inlägg. Första gången jag kan minnas att jag hörde uttrycket var på en BBC-dokumentär om VM 1974 som vi hade inspelad på VHS, där voicen använder det i samband med att Johann Cruyff dansar in ett av de holländska målen mot Argentina (tror jag att det är i alla fall).
Nåväl, det spelar ingen roll var uttrycket kommer ifrån, för det i vilket fall utomordentligt applicerbart på helgens toppmatcher i Premier League. För hur skall man egentligen annars förklara att Arsenal vann på Anfield igår och Manchester United på White Hart Lane idag?
Vill minnas att den norske fotbollspragmatikern Egil 'Drillo' Olsen en gång fick frågan om vad som var hans fotbollstrategi på vilket baggen svarade: -Att skapa fler målchanser än motståndarna. Som sannolikhetsteoretiker hade Drillo förstås kommit fram till att ett uppnående av detta mål också innebär en ökad sannolikhet att vinna matcher. Oavsett taktiska eller systemmässiga preferenser så håller nog de flesta fotbollstränare med Drillo om detta, men det jävliga är att sannolikhetslära inte alltid räcker hela vägen fram.
Sålunda gjorde Liverpool mycket rätt mot Arsenal igår, men man straffades likväl av den flygande holländaren Robin Van Persie som vid de två möjligheter han fick var knivskarp i vanlig ordning. Tottenham saknade idag stjärntrion Bale-Parker-Van der Vaart, men pressade ändå mästarna Manchester United under stora delar av matchen. United skapade tre (3) chanser och gjorde tre mål; två av dem av den briljante Ashley Young (upprepade gånger kallad Ashley Cole av Niklas Holmgren idag). Kvalitet var ordet alltså...
Nåväl, det spelar ingen roll var uttrycket kommer ifrån, för det i vilket fall utomordentligt applicerbart på helgens toppmatcher i Premier League. För hur skall man egentligen annars förklara att Arsenal vann på Anfield igår och Manchester United på White Hart Lane idag?
Vill minnas att den norske fotbollspragmatikern Egil 'Drillo' Olsen en gång fick frågan om vad som var hans fotbollstrategi på vilket baggen svarade: -Att skapa fler målchanser än motståndarna. Som sannolikhetsteoretiker hade Drillo förstås kommit fram till att ett uppnående av detta mål också innebär en ökad sannolikhet att vinna matcher. Oavsett taktiska eller systemmässiga preferenser så håller nog de flesta fotbollstränare med Drillo om detta, men det jävliga är att sannolikhetslära inte alltid räcker hela vägen fram.
Sålunda gjorde Liverpool mycket rätt mot Arsenal igår, men man straffades likväl av den flygande holländaren Robin Van Persie som vid de två möjligheter han fick var knivskarp i vanlig ordning. Tottenham saknade idag stjärntrion Bale-Parker-Van der Vaart, men pressade ändå mästarna Manchester United under stora delar av matchen. United skapade tre (3) chanser och gjorde tre mål; två av dem av den briljante Ashley Young (upprepade gånger kallad Ashley Cole av Niklas Holmgren idag). Kvalitet var ordet alltså...
