Äntligen!
Jag har varit i Oslo i några dagar och i takt med att de norska OL-medaljerna har ramlat in så har yran i vårat västra grannland nått allt större proportioner. Fram till att Sverige igår kväll, för första gången på 22 år i OS-sammanhang, segrade i längdstafetten alltså. En stafettseger i mästerskap är något jag personligen har åtrått sedan jag var mycket liten. Äntligen har dagen kommit!
Norge skyller på otur och dåliga skidor på Hjelmeseth (som alltså gick på ruggat, precis som Johan Olsson...), men faktum är att det ymniga snöfallet länge räddade kvar baggarna i matchen. Northugs forcering på sista var ju grym, men som LAG var Sverige överlägset.
Hockyen blev ju dock en besvikelse i och med förlusten mot Slovakien. Många klagar idag på att svenskarna var alltför ovilliga att ta skitgörat och gå på mål, men min uppfattning är att man bör spela med vad man har. Sverige har helt enkelt inte så många spelare av den typen på den här nivån. Hade ni exempelvis hellre velat se Per Ledin och Andreas Jämtin än Sedinarna?
Norge skyller på otur och dåliga skidor på Hjelmeseth (som alltså gick på ruggat, precis som Johan Olsson...), men faktum är att det ymniga snöfallet länge räddade kvar baggarna i matchen. Northugs forcering på sista var ju grym, men som LAG var Sverige överlägset.
Hockyen blev ju dock en besvikelse i och med förlusten mot Slovakien. Många klagar idag på att svenskarna var alltför ovilliga att ta skitgörat och gå på mål, men min uppfattning är att man bör spela med vad man har. Sverige har helt enkelt inte så många spelare av den typen på den här nivån. Hade ni exempelvis hellre velat se Per Ledin och Andreas Jämtin än Sedinarna?
Kommentarer
Trackback
