EM 26/31
Halvvägs genom kvartsfinalspelet i EM och läge för lite reflektioner av vad turneringen bjudit på så här långt. Vi kan bland annat konstatera att:
-Båda värdnationerna blev, precis som i Österrike/Schweiz för fyra år sedan, utslagna redan i gruppspelet. Polen såg ut att ha alla möjligheter inför slutrundan, men var frapperande bleka mot tjeckerna och avancemanget var faktiskt aldrig riktigt nära. Ukraina inledde ju på bästa sätt mot Sverige, men var sedan numret för litet mot Frankrike och England även om straffområdesdomaren lurade Marko Devic på en kvittering i matchen mot britterna.
-Sverige gjorde två bra matcher och en dålig och det räckte inte till vidare spel i turneringen. Lirarna skall ha all heder för den insats de bjöd på mot England, medan Ukrainamatchen var så diffus, luddig och svag att man knappt vill tänka på det. Det är efter dessa två smällar imponerande att gå ut och vinna över Frankrike (och vilket mål man lagade till...!), men dessvärre betydde ju detta noll och intet.
-Alla stora är fortfarande kvar, frånsett vice världsmästarna Holland som märkligt nog fick åka hem utan en enda pinne denna gång. Underdogromantikerna gråter möjligen över att småspelarna i sammanhanget nu är borta, men frågan är om inte UEFA är ganska nöjda med utfallet?
Hollands besegrare i gruppspelet, Portugal och Tyskland, är som ni säkert känner till de två lagen som är klara för semifinalspel. Portugiserna efter att till slut ha malt ner ett defensivt Tjeckien och tyskarna efter att, i en oväntat målrik tillställning, ha avfärdat det på många sätt märkliga Grekland. Grekerna som ju förresten gjorde fem mål på sju skott på mål på sina fyra matcher (och ett av de missade skotten var Karagounis straff mot Polen).
Ikväll väntar så stormötet mellan Spanien och Frankrike, där de förstnämnda gäller som rätt så klara favoriter, men grodätarna kan åtminstone luta sig mot en historia som talar för dem. VM 2006, EM 2000 och EM 1984 är tre tillfällen då fransmännen gått segrande ur striden. Chansen finns förstås även i afton, men i så fall måste Laurents Blanc lyfta sig ett antal snäpp sedan den usla torsken mot ett avsågat i Sverige i tisdags.'
Imorgon är det då dags för Italien-England och detta känns så öppet att det knappt går att gissa utgången. Englands dåliga straffacit genom åren blir dock kanske det som gör att man ändå tenderar att luta något mer åt Gli Azzurri som segrare...
Slutligen, ett par bilder från Ukraina, där vi alltså bevitnnade den, på många sätt, hemska svenska EM-premmen...
Samling i Fan Zone inför matchen. Frankrike-England rullar på
(den inte alltför stora) storbilden.
Värmningen
Ett blågult hav på Kievs Olympiastadion.
Lagen kommer ut till andra. So much more misery to come...
Det fanns dock mycket annat som var roligare att se. Här en liten skymt
av Dynamo Kievs hemmaarena bakom grönskan...
...och här den imponerande Mikaelskyrkan...
...men mäktigast av allt var nog ändå den väldiga Motherlandstatyn.
-Båda värdnationerna blev, precis som i Österrike/Schweiz för fyra år sedan, utslagna redan i gruppspelet. Polen såg ut att ha alla möjligheter inför slutrundan, men var frapperande bleka mot tjeckerna och avancemanget var faktiskt aldrig riktigt nära. Ukraina inledde ju på bästa sätt mot Sverige, men var sedan numret för litet mot Frankrike och England även om straffområdesdomaren lurade Marko Devic på en kvittering i matchen mot britterna.
-Sverige gjorde två bra matcher och en dålig och det räckte inte till vidare spel i turneringen. Lirarna skall ha all heder för den insats de bjöd på mot England, medan Ukrainamatchen var så diffus, luddig och svag att man knappt vill tänka på det. Det är efter dessa två smällar imponerande att gå ut och vinna över Frankrike (och vilket mål man lagade till...!), men dessvärre betydde ju detta noll och intet.
-Alla stora är fortfarande kvar, frånsett vice världsmästarna Holland som märkligt nog fick åka hem utan en enda pinne denna gång. Underdogromantikerna gråter möjligen över att småspelarna i sammanhanget nu är borta, men frågan är om inte UEFA är ganska nöjda med utfallet?
Hollands besegrare i gruppspelet, Portugal och Tyskland, är som ni säkert känner till de två lagen som är klara för semifinalspel. Portugiserna efter att till slut ha malt ner ett defensivt Tjeckien och tyskarna efter att, i en oväntat målrik tillställning, ha avfärdat det på många sätt märkliga Grekland. Grekerna som ju förresten gjorde fem mål på sju skott på mål på sina fyra matcher (och ett av de missade skotten var Karagounis straff mot Polen).
Ikväll väntar så stormötet mellan Spanien och Frankrike, där de förstnämnda gäller som rätt så klara favoriter, men grodätarna kan åtminstone luta sig mot en historia som talar för dem. VM 2006, EM 2000 och EM 1984 är tre tillfällen då fransmännen gått segrande ur striden. Chansen finns förstås även i afton, men i så fall måste Laurents Blanc lyfta sig ett antal snäpp sedan den usla torsken mot ett avsågat i Sverige i tisdags.'
Imorgon är det då dags för Italien-England och detta känns så öppet att det knappt går att gissa utgången. Englands dåliga straffacit genom åren blir dock kanske det som gör att man ändå tenderar att luta något mer åt Gli Azzurri som segrare...
Slutligen, ett par bilder från Ukraina, där vi alltså bevitnnade den, på många sätt, hemska svenska EM-premmen...
Samling i Fan Zone inför matchen. Frankrike-England rullar på
(den inte alltför stora) storbilden.
Värmningen
Ett blågult hav på Kievs Olympiastadion.
Lagen kommer ut till andra. So much more misery to come...
Det fanns dock mycket annat som var roligare att se. Här en liten skymt
av Dynamo Kievs hemmaarena bakom grönskan...
...och här den imponerande Mikaelskyrkan...
...men mäktigast av allt var nog ändå den väldiga Motherlandstatyn.
On a roll...
Sådärja, då är EM igång och även om jag inte hann se så mycket av inledningsmatcherna igår så kan det konstateras att varningen för ryssarna tycks befogad samtidigt som Grekland visade överlevnadsegenskaper i bästa 2004-anda när de fixade oavgjort mot Polen.
Idag fortsatter kalaset med den hett emotsedda B-gruppen, men även dessa matcher blir för min del svåra att fasa in i schemat eftersom vi i eftermiddag far mot Ukraina, Skissen är att vi alla fall skall kunna se andra av Holland-Danmark under vår mellanlandning i Wien. Återstår att se om detta funkar eller ej.
Jag hoppas förstås kunna bjuda på något litet alster därnerifrån, men bland mycket som är oklart på förhand måste vi också inräkna tillgång till internet. Vi får se vad som går att göra...
Idag fortsatter kalaset med den hett emotsedda B-gruppen, men även dessa matcher blir för min del svåra att fasa in i schemat eftersom vi i eftermiddag far mot Ukraina, Skissen är att vi alla fall skall kunna se andra av Holland-Danmark under vår mellanlandning i Wien. Återstår att se om detta funkar eller ej.
Jag hoppas förstås kunna bjuda på något litet alster därnerifrån, men bland mycket som är oklart på förhand måste vi också inräkna tillgång till internet. Vi får se vad som går att göra...
Krutov
Det är inte helt lätt att ta in alla gånger, men när jag var liten och började få en uppfattning om tingen i världen så pågick faktiskt Kalla kriget alltjämt. Som sex-sju-åring var det förstås inte helt självklart hur det hela hängde ihop även om man givetvis fattade att vi i Sverige hörde till det något diffusa "väst" medan det väldiga Sovjetunionen på något slags Christer Björkman-manér rattade det som kallades "öst". Och medan det som var väst (vi alltså) kändes luddigt och otydligt så var det kommunistiska öst raka motsatsen på många sätt. Framförallt kändes koncepttänket bra mycket mer utvecklat och inget koncept var tydligare och mer symbolladdat än superfemman.
I namnen Vjatseslav Fetisov, Alexej Kasatonov, Sergej Makarov, Igor Larionov och Vladimir Krutov rymdes såväl poesi som ett helt samhällssystem. I mer än tio års tid tjänstgjorde de i den röda ishockeyarmén och deras överlägsenhet var ofta brutal. När så Sovjetimperiet började vittra sönder såg dessa ishockeyvirtuoser möjligheten att inta också den kapitalistiska västvärlden och NHL-klubbarna var förstås inte sena att slänga fram papper och penna för att få över giganterna. För fyra av dem fem blev detta ett steg in i en ny värld. Den femte hette Vladimir Krutov.
Krutov hamnade i Vancouver, men lyckades trots sin enorma talang och skickliget inte ställa om till det nya liv han nu erbjöds. Det blev bara en säsong innan han stack vidare till Schweiz och sedan till Sverige. Tre år efter att han blivit världsmästare med Sovjet i Globen 1989 så lirade Vladimir Krutov division 2-hockey i Östersund. Idag avled Vladimir Jevgenivitj Krutov på ett sjukhus i Moskva efter en kort tids sjukdom. Det är ännu inte bekräftat, men sannolikt är det sviterna från ett långvarigt alkoholmissbruk som givit utslag.
Jag minns ärligt talet inte särskilt mycket av Krutov som spelare och kanske var det symptomatiskt att han brukade hamna på den otacksamma vänsteryttern när vi lirade bordshockey (medan Makarov och Larionov kunde elda in mål från sina kalaspositioner) hemma. Inte desto mindre: Det är en stor mästare som lämnat oss och som sådan förtjänar han all respekt.
I namnen Vjatseslav Fetisov, Alexej Kasatonov, Sergej Makarov, Igor Larionov och Vladimir Krutov rymdes såväl poesi som ett helt samhällssystem. I mer än tio års tid tjänstgjorde de i den röda ishockeyarmén och deras överlägsenhet var ofta brutal. När så Sovjetimperiet började vittra sönder såg dessa ishockeyvirtuoser möjligheten att inta också den kapitalistiska västvärlden och NHL-klubbarna var förstås inte sena att slänga fram papper och penna för att få över giganterna. För fyra av dem fem blev detta ett steg in i en ny värld. Den femte hette Vladimir Krutov.
Krutov hamnade i Vancouver, men lyckades trots sin enorma talang och skickliget inte ställa om till det nya liv han nu erbjöds. Det blev bara en säsong innan han stack vidare till Schweiz och sedan till Sverige. Tre år efter att han blivit världsmästare med Sovjet i Globen 1989 så lirade Vladimir Krutov division 2-hockey i Östersund. Idag avled Vladimir Jevgenivitj Krutov på ett sjukhus i Moskva efter en kort tids sjukdom. Det är ännu inte bekräftat, men sannolikt är det sviterna från ett långvarigt alkoholmissbruk som givit utslag.
Jag minns ärligt talet inte särskilt mycket av Krutov som spelare och kanske var det symptomatiskt att han brukade hamna på den otacksamma vänsteryttern när vi lirade bordshockey (medan Makarov och Larionov kunde elda in mål från sina kalaspositioner) hemma. Inte desto mindre: Det är en stor mästare som lämnat oss och som sådan förtjänar han all respekt.
A & B
Ok, som halvt om halvt utlovat kommer här en kortare fundering kring de lag som ingår i EM-grupperna A och B.
Grupp A
Hemmanationen Polen har slitit med målskyttet under våren så den gamla klassikern att repa mot ett brödgäng för att bygga självförtroende tillämpades igår då Andorra avfärdades med 4-0. Nu säger detta resultat förstås noll och intet och det skall faktiskt tilläggas att de två sista polska målen tillkom på straff. Jag har ändå känslan av att Polen är den något starkare av de två värdnationerna och kvalitet finns tveklöst i laget, inte minst hos Dortmundtrion Lukasz Piszczek, Jakub Blaszczykowski och Robert Lewandowski. Arsenalkeepern Wojciech Sczcesny har dessutom kapacitet att bli en av turneringens allra bästa målvakter.
Grekland känns i vanlig ordning ruggigt osexiga på förhand, möjligen då undantaget den långhårige Celtictjuren Giorgios Samaras som förväntas ordna grejorna framåt för Hellas. På mitten finns alltjämt 2004-hjältarna Kostas Katsouranis och Giorgios Karagounis, men frågan är hur längt det räcker? Nu är ju dock inte gruppmotståndet det allra tuffaste och vi vet förstås bättre än att skriva av grekerna helt...
Om Greklands lag är anonymt så kan detsamma verkligen sägas om Tjeckien. Lagets verkliga stjärna är förstås den hjälmbeprydde CL-hjälten Petr Cech, men utöver honom då? Ja, den begåvade, men ack så skadebenägne Tomas Rosicky finns på mitten och längst fram skall skyttekungen från 2004, Milan Baros, se till att de landsmän som tagit sig över gränsen (och de som är kvar hemma i Prag, Brno och Ceske Budejovice också förstås...) får jubla över tjeckiska baljor. Efter att ha laddat med en 1-2-torsk hemma mot Ungern så är väl inte förväntningarna superhöga i nuläget, vilket kan vara gynnsamt för tjeckerna. Skulle det bli respass redan i gruppen kan man också glädja sig att man har turneringens skönaste namn i truppen eller vad sägs om Theodor Gebre Selassie...?
Starkast i A-gruppen med fem dagar till avspark känns dock Ryssland. Starka namn i samtliga lagdelar och jag vill flagga lite för att ryssarna kan vara på väg mot den nivå man höll för fyra år sedan då man som bekant bland annat sopade banan med Sverige. 3-0-genrepet mot, ett förvisso luddigt, Italien skvallrar också om att man har bra koll på läget inför fredagens premme.
Grupp B
När Sverige vid lottningen till VM 2002 drogs in med Argentina, England och Nigeria kändes det rimligt att benämna detta som dödens grupp. Dock: Jämför man detta med det getingbo Danmark hamnat i nu så känns det som det handlar om äpplen och päron. MEN: Trots denna usla tumme med Fru Fortuna så har danskjävlarna chansen att gå vidare. Vad det gäller resursutnyttjande så är nämligen Morten Olsen en mästare i att göra den danska elvan bra mycket bättre än vad de ingående komponenterna egentligen borde medge. Största orosmolnet (förutom kanske motståndet då) är att man tvingats scratcha mångårige förstekeepern Thomas Sörensen på grund av skada, något som innebär att Evians, i landslagssammanhang orutinerade, Stephan Andersen får krypa in mellan stolparna.
Danmark gick ju förresten i kvalspelet en tuff strid med Portugal och nu drabbar de två alltså samman igen (de ingick som ni kanske minns också i samma kvalgrupp till VM 2010, då de lurade Sverige på Sydafrikaresan). Portugiserna är precis som danskarna outsiders i gruppen, men å andra sidan är Portugal, enligt min mening, det tvivelsutan mest opportunistiska av alla de 16 EM-lagen. I klartext innebär detta: De är beredda att ta tiill fler smutsiga trick än några andra för att nå dit de vill. Plus att de har en hårgeléindränkt kille som smällt in sextio (60) mål för Real Madrid den gångna säsongen. Varning alltså.
Men de båda nämnda lagen måste ändå överprestera betänkligt för att avancera eftersom två av turneringens verkliga huvudfavoriter står för motståndet. Vice världsmästarna Holland seglade igenom kvalspelet och kunde som ni kanske minns kosta på sig att förlora mot Sverige på Råsunda när EM-biljetten redan var i hamn. Egentligen är det inget som talar för att de orangea på något sätt kommer vara sämre än i Sydafrika för två år sedan och med Bert Van Marwijk vid rodret tycks de numera ha den desperation som de kanske delvis har saknat tidigare. Kvaliteten på lirarna behöver förstås inte ens diskuteras.
När det kommer till desperation är förstås Tyskland själva sinnebilden, men i VM senast var ju germanerna faktiskt charmlaget numero uno, inte minst efter de makalösa utspelningarna av England och Argentina. Och precis som fallet är med Holland: Varför skulle de vara sämre nu? Möjligen kan självförtroendet hos den kärna i laget som huserar i Bayern München vara något tilltufsat efter Champions League-haveriet, men jag undrar jag. Man har ju sedan VM fyllt på med unga stjärnor som Mats Hummels, Mario Götze och Marco Reus samtidigt som de flesta stora namnen finns kvar i minst samma klass som tidigare. Kommer inte försvinna före semifinalerna...
Grupp A
Hemmanationen Polen har slitit med målskyttet under våren så den gamla klassikern att repa mot ett brödgäng för att bygga självförtroende tillämpades igår då Andorra avfärdades med 4-0. Nu säger detta resultat förstås noll och intet och det skall faktiskt tilläggas att de två sista polska målen tillkom på straff. Jag har ändå känslan av att Polen är den något starkare av de två värdnationerna och kvalitet finns tveklöst i laget, inte minst hos Dortmundtrion Lukasz Piszczek, Jakub Blaszczykowski och Robert Lewandowski. Arsenalkeepern Wojciech Sczcesny har dessutom kapacitet att bli en av turneringens allra bästa målvakter.
Grekland känns i vanlig ordning ruggigt osexiga på förhand, möjligen då undantaget den långhårige Celtictjuren Giorgios Samaras som förväntas ordna grejorna framåt för Hellas. På mitten finns alltjämt 2004-hjältarna Kostas Katsouranis och Giorgios Karagounis, men frågan är hur längt det räcker? Nu är ju dock inte gruppmotståndet det allra tuffaste och vi vet förstås bättre än att skriva av grekerna helt...
Om Greklands lag är anonymt så kan detsamma verkligen sägas om Tjeckien. Lagets verkliga stjärna är förstås den hjälmbeprydde CL-hjälten Petr Cech, men utöver honom då? Ja, den begåvade, men ack så skadebenägne Tomas Rosicky finns på mitten och längst fram skall skyttekungen från 2004, Milan Baros, se till att de landsmän som tagit sig över gränsen (och de som är kvar hemma i Prag, Brno och Ceske Budejovice också förstås...) får jubla över tjeckiska baljor. Efter att ha laddat med en 1-2-torsk hemma mot Ungern så är väl inte förväntningarna superhöga i nuläget, vilket kan vara gynnsamt för tjeckerna. Skulle det bli respass redan i gruppen kan man också glädja sig att man har turneringens skönaste namn i truppen eller vad sägs om Theodor Gebre Selassie...?
Starkast i A-gruppen med fem dagar till avspark känns dock Ryssland. Starka namn i samtliga lagdelar och jag vill flagga lite för att ryssarna kan vara på väg mot den nivå man höll för fyra år sedan då man som bekant bland annat sopade banan med Sverige. 3-0-genrepet mot, ett förvisso luddigt, Italien skvallrar också om att man har bra koll på läget inför fredagens premme.
Grupp B
När Sverige vid lottningen till VM 2002 drogs in med Argentina, England och Nigeria kändes det rimligt att benämna detta som dödens grupp. Dock: Jämför man detta med det getingbo Danmark hamnat i nu så känns det som det handlar om äpplen och päron. MEN: Trots denna usla tumme med Fru Fortuna så har danskjävlarna chansen att gå vidare. Vad det gäller resursutnyttjande så är nämligen Morten Olsen en mästare i att göra den danska elvan bra mycket bättre än vad de ingående komponenterna egentligen borde medge. Största orosmolnet (förutom kanske motståndet då) är att man tvingats scratcha mångårige förstekeepern Thomas Sörensen på grund av skada, något som innebär att Evians, i landslagssammanhang orutinerade, Stephan Andersen får krypa in mellan stolparna.
Danmark gick ju förresten i kvalspelet en tuff strid med Portugal och nu drabbar de två alltså samman igen (de ingick som ni kanske minns också i samma kvalgrupp till VM 2010, då de lurade Sverige på Sydafrikaresan). Portugiserna är precis som danskarna outsiders i gruppen, men å andra sidan är Portugal, enligt min mening, det tvivelsutan mest opportunistiska av alla de 16 EM-lagen. I klartext innebär detta: De är beredda att ta tiill fler smutsiga trick än några andra för att nå dit de vill. Plus att de har en hårgeléindränkt kille som smällt in sextio (60) mål för Real Madrid den gångna säsongen. Varning alltså.
Men de båda nämnda lagen måste ändå överprestera betänkligt för att avancera eftersom två av turneringens verkliga huvudfavoriter står för motståndet. Vice världsmästarna Holland seglade igenom kvalspelet och kunde som ni kanske minns kosta på sig att förlora mot Sverige på Råsunda när EM-biljetten redan var i hamn. Egentligen är det inget som talar för att de orangea på något sätt kommer vara sämre än i Sydafrika för två år sedan och med Bert Van Marwijk vid rodret tycks de numera ha den desperation som de kanske delvis har saknat tidigare. Kvaliteten på lirarna behöver förstås inte ens diskuteras.
När det kommer till desperation är förstås Tyskland själva sinnebilden, men i VM senast var ju germanerna faktiskt charmlaget numero uno, inte minst efter de makalösa utspelningarna av England och Argentina. Och precis som fallet är med Holland: Varför skulle de vara sämre nu? Möjligen kan självförtroendet hos den kärna i laget som huserar i Bayern München vara något tilltufsat efter Champions League-haveriet, men jag undrar jag. Man har ju sedan VM fyllt på med unga stjärnor som Mats Hummels, Mario Götze och Marco Reus samtidigt som de flesta stora namnen finns kvar i minst samma klass som tidigare. Kommer inte försvinna före semifinalerna...
Sex dagar kvar
Ok, här har ni någon slags reversed EM-preview där grupperna C och D gås igenom hastigt. Skall se om jag kan få till något på grupp A och grupp B också, men detta är vad som bjuds tills vidare:
Grupp C
Regerande världs- och Europamästarna Spanien är förstås solklara gruppfavoriter även om man saknar både backlippan Carles Puyol och den man som vid de två senaste turneringarna slutat som bäste målskytt; David Villa. Mustaschmannen Vicente Del Bosque har dock ändå en källa av kvalitet att ösa ur och jag vill flagga för att Bilbaocentern Fernando Llorente kan bli den som fyller Villas skor...
Italien kommer, precis som när de vann VM 2006, till turneringen samtidigt som en präktig härva (Italien är ju på något sätt härvornas moderland) håller på att rullas upp på hemmaplan. Ytterbacken Domenico Criscito har fått lämna truppen eftersom hans namn finns med i utredningen om uppgjorda matcher medan Juventus Leonardo Bonucci verkar få åka med trots detta. Också fantommålvakten Gianluigi Buffon har hamnat i blickfånget då han skall ha degat ca 1,5 miljoner Euro på olika typer av spel hos en tobakshandlare i Parma (...!). 2006 lyckades man samla laget trots de yttre stormarna och vann turneringen (även när de vann VM 1982 så sammanföll detta med en stor utredning hemmavid), och Gli Azzurri sitter givetvis på spelarresurser som få andra. 0-3 mot Ryssland igår var dock inget vidare genrep att ta med sig in i EM...
De två lag som utmanar de sydeuropeiska storheterna är Kroatien och Irland, vilka båda gjort sig kända som besvärliga och svårbesegrade landslag. Vad gäller spelarkvalitet så finns den väl i större omfattning hos enheten från Balkan, där främst Tottenhams Luka Modric sticker ut. Irländarna kallar förstås upp den absoluta majoriteten av sina lirare från den engelska ligafotbollen, men lagets största profil återfinns nog ändå på tränarbänken där den karismatiske Giovanni Trappatoni residerar. Räkna med kors, vigvatten och vokabulär från italienarens sida.
Grupp D
Ukraina medverkar för andra i ett stort mästerskap och denna gång alltså som co-hosts, vilket som ni vet innebär att man inte behövt kämpa sig igenom ett tufft kvalspel. Detta betyder att Oleg Blochins lag fått ägna de två senaste åren åt vänskapsmatcher (två av förresten dem mot motståndarna i EM-premmen, Sverige), vilka förlöpt med blandade resultat. Igår genrepade man mot Österrike och föll med 2-3 efter att tydliga brister i försvarsspelet visats upp (enligt uppgift, that is...). Truppmässigt jobbar man primärt med lirare från hemmaligan och de enda utlandsbaserade spelarna är de två långhåriga blondinerna Anatoly Tymoschuk och Andrej Voronin. Lagets talisman är alltjämt den numera 35-årige anfallaren Andrej Shevchenko, men stora skadeproblem de senaste åren har innebrit att såväl framträdanden som mål varit sporadiska på sistone. Mycket talar dock ändå för att Sheva startar mot Sverige om en dryg vecka.
England har under våren gjort allt för att matcha Italien vad gäller turbulens och för att kunna matcha itaienarna så har man satsat på förbundskaptensbyte, interna truppkonflikter och, förstås, en hel rad med skador. Lägg därtill att deras bäste spelare, Wayne Rooney, är avstängd de två första EM-matcherna. Nytillträdde förbundskaparen Roy Hogdson kan åtminstone trösta sig med att han har bra koll på en av gruppmotståndarna efter alla sina år i svensk fotboll. Och trots att man fått stryka såväl Gareth Barry som Frank Lampard sista veckan så håller jag britterna som knappa gruppfavoriter.
Det stora kaoslaget i VM för två år sedan var ju tveklöst Frankrike, men i år verkar det finnas mer harmoni hos grodätarna då spelarnas förtroende för den gamle backhjälten Laurent Blanc som förbundskapten tycks massivt. Kvalitet finns ju tveklöst i laget, inte minst framåt där Franck Ribery och Karim Benzema kan se tillbaka på utmärkta klubbsäsonger. Mer tvekan bakåt då, där Milans semigalne Phillipe Mexes väntas hålla ihop styrkorna.
Sverige då? Ja, Hamréns manskap kommer till Kiev som glasklara underdogs i D-gruppen (hos alla andra än svensk press), men chansen att ta sig vidare finns absolut. Nyckeln är förstås att Zlatan Ibarhimovic möjligheter att kreera befrias samtidigt som det under kvalspelet stundtals skakiga försvarsspelet sitter. Vissa skadebekymmer innebär att man fått moderera en del med elvan, men vi kan nog utgå från atrt de som får chansen mot Serbien på tisdag är i princip desamma som sedan kliver ut på Olympiastadion i Kiev den 11:e.
Grupp C
Regerande världs- och Europamästarna Spanien är förstås solklara gruppfavoriter även om man saknar både backlippan Carles Puyol och den man som vid de två senaste turneringarna slutat som bäste målskytt; David Villa. Mustaschmannen Vicente Del Bosque har dock ändå en källa av kvalitet att ösa ur och jag vill flagga för att Bilbaocentern Fernando Llorente kan bli den som fyller Villas skor...
Italien kommer, precis som när de vann VM 2006, till turneringen samtidigt som en präktig härva (Italien är ju på något sätt härvornas moderland) håller på att rullas upp på hemmaplan. Ytterbacken Domenico Criscito har fått lämna truppen eftersom hans namn finns med i utredningen om uppgjorda matcher medan Juventus Leonardo Bonucci verkar få åka med trots detta. Också fantommålvakten Gianluigi Buffon har hamnat i blickfånget då han skall ha degat ca 1,5 miljoner Euro på olika typer av spel hos en tobakshandlare i Parma (...!). 2006 lyckades man samla laget trots de yttre stormarna och vann turneringen (även när de vann VM 1982 så sammanföll detta med en stor utredning hemmavid), och Gli Azzurri sitter givetvis på spelarresurser som få andra. 0-3 mot Ryssland igår var dock inget vidare genrep att ta med sig in i EM...
De två lag som utmanar de sydeuropeiska storheterna är Kroatien och Irland, vilka båda gjort sig kända som besvärliga och svårbesegrade landslag. Vad gäller spelarkvalitet så finns den väl i större omfattning hos enheten från Balkan, där främst Tottenhams Luka Modric sticker ut. Irländarna kallar förstås upp den absoluta majoriteten av sina lirare från den engelska ligafotbollen, men lagets största profil återfinns nog ändå på tränarbänken där den karismatiske Giovanni Trappatoni residerar. Räkna med kors, vigvatten och vokabulär från italienarens sida.
Grupp D
Ukraina medverkar för andra i ett stort mästerskap och denna gång alltså som co-hosts, vilket som ni vet innebär att man inte behövt kämpa sig igenom ett tufft kvalspel. Detta betyder att Oleg Blochins lag fått ägna de två senaste åren åt vänskapsmatcher (två av förresten dem mot motståndarna i EM-premmen, Sverige), vilka förlöpt med blandade resultat. Igår genrepade man mot Österrike och föll med 2-3 efter att tydliga brister i försvarsspelet visats upp (enligt uppgift, that is...). Truppmässigt jobbar man primärt med lirare från hemmaligan och de enda utlandsbaserade spelarna är de två långhåriga blondinerna Anatoly Tymoschuk och Andrej Voronin. Lagets talisman är alltjämt den numera 35-årige anfallaren Andrej Shevchenko, men stora skadeproblem de senaste åren har innebrit att såväl framträdanden som mål varit sporadiska på sistone. Mycket talar dock ändå för att Sheva startar mot Sverige om en dryg vecka.
England har under våren gjort allt för att matcha Italien vad gäller turbulens och för att kunna matcha itaienarna så har man satsat på förbundskaptensbyte, interna truppkonflikter och, förstås, en hel rad med skador. Lägg därtill att deras bäste spelare, Wayne Rooney, är avstängd de två första EM-matcherna. Nytillträdde förbundskaparen Roy Hogdson kan åtminstone trösta sig med att han har bra koll på en av gruppmotståndarna efter alla sina år i svensk fotboll. Och trots att man fått stryka såväl Gareth Barry som Frank Lampard sista veckan så håller jag britterna som knappa gruppfavoriter.
Det stora kaoslaget i VM för två år sedan var ju tveklöst Frankrike, men i år verkar det finnas mer harmoni hos grodätarna då spelarnas förtroende för den gamle backhjälten Laurent Blanc som förbundskapten tycks massivt. Kvalitet finns ju tveklöst i laget, inte minst framåt där Franck Ribery och Karim Benzema kan se tillbaka på utmärkta klubbsäsonger. Mer tvekan bakåt då, där Milans semigalne Phillipe Mexes väntas hålla ihop styrkorna.
Sverige då? Ja, Hamréns manskap kommer till Kiev som glasklara underdogs i D-gruppen (hos alla andra än svensk press), men chansen att ta sig vidare finns absolut. Nyckeln är förstås att Zlatan Ibarhimovic möjligheter att kreera befrias samtidigt som det under kvalspelet stundtals skakiga försvarsspelet sitter. Vissa skadebekymmer innebär att man fått moderera en del med elvan, men vi kan nog utgå från atrt de som får chansen mot Serbien på tisdag är i princip desamma som sedan kliver ut på Olympiastadion i Kiev den 11:e.
