End of the line
Jaha, Brynäs alltså mästare i torsdags och trots att jag under finalserien upptäckte att mina sympatier klart och tydligt fanns hos Skellefteå AIK, så känns det ändå kul att konstatera att en del av svensk hockeys framtid redan är här i och med de unga brynäsarnas framfart. Allra bäst var förstås lagkaptenen och snipern Jakob Sillvferberg som varit så bra att Ottawa omedelbart kallar över honom till Stanley Cup-slutspelet där han skall försöka skjuta ut Henrik Lundqvists New York Rangers. Går newyorkarna segrande ur playoffserien återvänder dock Silfverberg till Sverige för att delta i VM.
VM, ja. Känns inte som det är något superdrag kring denna turnering trots att turneringen alltså delvis spelas i Sverige. Annat var det för 23 år sedan, då Globen invigdes i samband med 1989 års hockey-VM. Sverige hade två år tidigare lurat Sovjet och deras superfemma på guldet i Wien och förväntningarna var höga. Resultatet för svenskt vidkommande blev då något av ett antiklimax eftersom ryssarna tog tillbaka guldet samtidigt som Tre Kronor blev utan medalj. Minnen från turneringen saknas dock inte. Det var ju då Kenta Nilsson gjorde sin klassiska frilägesdragning mot USA, vilken inspirerade en viss Peter Forsberg att prova samma variant i en OS-final ett par år senare. Och det var ju också då Håkan Södergren agerade sångare i den kanske allra mest legendariska av alla mästerskapslåtar. Jag minns att vi hade det inspelat på VHS när Södergren & co liveskrålar låten (vill minnas att Magnus "Sigge" Svensson var den efter Södergren mest framträdande vokalisten...). Har inte hittat denna på tuben, men däremot vad jag fattar är videon till det hela kompletterad med en fantastisk intervju med Håkan. Helt jävla magiskt förstås.
Närmast efter denna på samma VHS-band fanns en helt annan video, nämligen Traveling Wilburys End of the Line. Wilburys var ju supergruppernas supergrupp där de fem medlemmarna alltså var Bob Dylan, Roy Orbison, George Harrison, Tom Petty och Jeff Lynne. Fortfarande tycker jag det är förtrollande med den gungande gungstolen där den då nyligen avlidne Roy Orbisons gitarr placerats. Både videon och låten håller naturligtvis alldeles utmärkt även idag.
VM, ja. Känns inte som det är något superdrag kring denna turnering trots att turneringen alltså delvis spelas i Sverige. Annat var det för 23 år sedan, då Globen invigdes i samband med 1989 års hockey-VM. Sverige hade två år tidigare lurat Sovjet och deras superfemma på guldet i Wien och förväntningarna var höga. Resultatet för svenskt vidkommande blev då något av ett antiklimax eftersom ryssarna tog tillbaka guldet samtidigt som Tre Kronor blev utan medalj. Minnen från turneringen saknas dock inte. Det var ju då Kenta Nilsson gjorde sin klassiska frilägesdragning mot USA, vilken inspirerade en viss Peter Forsberg att prova samma variant i en OS-final ett par år senare. Och det var ju också då Håkan Södergren agerade sångare i den kanske allra mest legendariska av alla mästerskapslåtar. Jag minns att vi hade det inspelat på VHS när Södergren & co liveskrålar låten (vill minnas att Magnus "Sigge" Svensson var den efter Södergren mest framträdande vokalisten...). Har inte hittat denna på tuben, men däremot vad jag fattar är videon till det hela kompletterad med en fantastisk intervju med Håkan. Helt jävla magiskt förstås.
Närmast efter denna på samma VHS-band fanns en helt annan video, nämligen Traveling Wilburys End of the Line. Wilburys var ju supergruppernas supergrupp där de fem medlemmarna alltså var Bob Dylan, Roy Orbison, George Harrison, Tom Petty och Jeff Lynne. Fortfarande tycker jag det är förtrollande med den gungande gungstolen där den då nyligen avlidne Roy Orbisons gitarr placerats. Både videon och låten håller naturligtvis alldeles utmärkt även idag.
En ny vår?
Klent med bloggande på sistone och orsakerna till detta är flera. Varken tid eller riktig inspiration har funnits de senaste veckorna och i och med detta har produktionen mer eller mindre avstannat. Vad som händer framöver är svårt att sia om, men möjligen kan det EM-slutspel som alltmer närmar sig dra igång knackandet igen. Vi får se helt enkelt.
Från den allsvenska upptakten gläds jag, inte helt oväntat, av Åtvidabergs anmärkningsvärda framfart. Låt gå att det är Örebro, Gais och Gefle som fått smaka på det östgötska artilleriet, men 12 mål och nio poäng på tre matcher är ändå att betrakta som skapligt bananas för nykomlingarna. Återstår att se när reaktionen kommer (för det gör den).
Ligaracen ute i Europa tänkte jag inte dra så mycket om eftersom ni säkert är väl inlästa på läget med ungefär en månad kvar av säsongen. Konstateras kan dock att Borussia Dortmund igår kväll tog ett massivt kliv mot en försvarad bundesligatitel efter att ha besgrat rivalerna Bayern München med 1-0 hemma på Westfalenstadion (som den väl alltjämt kallas av gemene dortmundare...?). Undrar ändå om inte bayrarna kan tänka sig att kompromissa bort ligatiteln detta år för möjligheten att få spela Champions League-final hemma på Allianz den 19 maj? Skall detta bli verkliget måste dock Real Madrid överkommas i semin och det blir knappast någon picknick att gå hem med detta.
Annars kan vi konstatera att svensk idrotts verkliga dokusåpa de senaste 20 åren, det vills äga Malmö IF/MIF Redhawks (ni vet väl förresten att den här bloggen, som i huvudsak handlar om klubben, är den överlägset mest besökta på denna bloggportal?) fortsätter att rulla på; nu med skatteskulder som måste betalas samtidigt som kassakistan (givetvis) ekar tom. MIF vill ha mer pengar från investeraren Hugo Stenbeck som, enligt uppgift, förbundit sig att hysta in minst 18 millar per säsong i tre år. Stenbecks advokater menar dock att detta redan är clearat eftersom finansmannen satsade drygt 61 miljoner förra året och att detta alltså skulle täcka hela treårsperioden. Vet inte vem som kommer få rätt juridiskt, men man kan ju stillsamt undra hur fan föreningen har kunnat bränna över 60 miljoner på en säsong och ändå ha tokröda siffror i bokföringen...
Från den allsvenska upptakten gläds jag, inte helt oväntat, av Åtvidabergs anmärkningsvärda framfart. Låt gå att det är Örebro, Gais och Gefle som fått smaka på det östgötska artilleriet, men 12 mål och nio poäng på tre matcher är ändå att betrakta som skapligt bananas för nykomlingarna. Återstår att se när reaktionen kommer (för det gör den).
Ligaracen ute i Europa tänkte jag inte dra så mycket om eftersom ni säkert är väl inlästa på läget med ungefär en månad kvar av säsongen. Konstateras kan dock att Borussia Dortmund igår kväll tog ett massivt kliv mot en försvarad bundesligatitel efter att ha besgrat rivalerna Bayern München med 1-0 hemma på Westfalenstadion (som den väl alltjämt kallas av gemene dortmundare...?). Undrar ändå om inte bayrarna kan tänka sig att kompromissa bort ligatiteln detta år för möjligheten att få spela Champions League-final hemma på Allianz den 19 maj? Skall detta bli verkliget måste dock Real Madrid överkommas i semin och det blir knappast någon picknick att gå hem med detta.
Annars kan vi konstatera att svensk idrotts verkliga dokusåpa de senaste 20 åren, det vills äga Malmö IF/MIF Redhawks (ni vet väl förresten att den här bloggen, som i huvudsak handlar om klubben, är den överlägset mest besökta på denna bloggportal?) fortsätter att rulla på; nu med skatteskulder som måste betalas samtidigt som kassakistan (givetvis) ekar tom. MIF vill ha mer pengar från investeraren Hugo Stenbeck som, enligt uppgift, förbundit sig att hysta in minst 18 millar per säsong i tre år. Stenbecks advokater menar dock att detta redan är clearat eftersom finansmannen satsade drygt 61 miljoner förra året och att detta alltså skulle täcka hela treårsperioden. Vet inte vem som kommer få rätt juridiskt, men man kan ju stillsamt undra hur fan föreningen har kunnat bränna över 60 miljoner på en säsong och ändå ha tokröda siffror i bokföringen...
